Race Report Örestadsloppet 2017

Igår var det dags för säsongens första tävling och därmed också en ordentlig avstämning av hur vinterträningen har gått. Cykeln servades med nya vevlager på CykelCity under fredagen och under lördagen monterade jag för första gången mina Zipp 404 Firecrest, samt en ny kedja på cykeln. Yngsta dotterns dansuppvisning under lördagen och tillhörande genrep gjorde dock att det in i det sista var osäkert om jag skulle hinna ut och känna på utrustningen. Efter att ha sett Nathalie dansa på Lunds stadsteater (utklädd till Smurf :-) ) skyndade jag mig hem och slängde på mig de kläder som jag planerade att tävla i. Jag hann därefter ut och känna på Zipparna och justera växlarna lite innan skymningen övergick till möker. En grundprincip som är bra att ha är att undvika ny utrustning och nya inställningar på tävlingsdagen som man inte först har testat på träning. Man kan annars råka ut för att den nya utrustningen inte är korrekt justerad, medför förändrade vägegenskaper eller att de nya inställningarna skapar smärtor p.g.a. ovana. I fallet med Zipparna var det de förutspådda starka vindarna som oroade mig lite. Jag har ingen tidigare erfarenhet av högprofilhjul så jag visste inte hur mycket kantvinden skulle påverka cykeln. Den korta kvällsturen lugnade mig helt då Zipparna kändes väldigt stabila även i byiga vindförhållanden.

Min skönhet!

Örestadsloppet går av stapeln runt Barsebäcks by och är årets första linjelopp på skånsk mark. Jag hade bokat samåkning med min klubbkompis Per Jørstad och efter lite pillande med att montera cyklarna på hans cykelställ bar det av mot Barsebäck strax efter kl 12. Seniorklassens start var 13:35 och vi var framme med drygt en timme till start. Jag bytte om och hämtade nummerlapparna som jag nålade fast minutiöst så att de satt så aerodynamiskt som möjligt. Jag hade startnummer 13 vilket innebar att de sattes fast uppochner som traditionen föreskriver. Då jag tyvärr är ganska omständlig gled tiden iväg och uppvärmningen blev väldigt kort. Jag har för vana att kissa en extra gång precis innan start och hamnade därför längst bak i startfållan. Detta brukar aldrig innebära några problem då klungan sällan spricker upp under början av loppet eftersom de flesta är pigga och orkar täppa till de luckor som uppstår.

Tävlingsbanan är nästan helt platt, men eftersom den ligger vid kusten kan vinden ofta spela en avgörande roll. Kommissarierna är dessutom väldigt noggranna på denna tävling med att man måste hålla sig rätt halva av vägen vilket halverar utrymmet att bilda flanker till skydd mot vinden.

Starten gick och eftersom jag kände på mig att vinden kunde spräcka fältet relativt tidigt började jag att avancera upp till en plats lite längre fram där jag ansåg att jag kunde agera om någonting hände. Ganska omgående sedan vi kommit ut på kustrakan och kantvinden tryckte på, började det danska laget Team IBT - Ridley Sydkysten Pro Cycling också trycka på hårt. Klungan sprack upp och innan jag visste ordet av hade jag en lucka framåt som jag var tvungen att försöka brygga över. Trots att jag tryckte på hårt och snittade nästan 50km/h i kantvinden den första biten nådde jag inte hela vägen fram. Jag kom däremot ifatt Per Jørstad och vi började en desperat jakt efter ledargruppen som bestod av ett tiotal cyklister. Oddsen var givetvis emot oss, men jag hoppades på att utbrytargruppen skulle ha svårt att komma överens om vilka som skulle göra dragjobbet och därmed bjuda in oss i matchen igen. Efter att ha jagat hårt i 6 km föreslog Per att det var bättre om vi väntade in de cyklister som låg en bit bakom oss så att vi kunde jaga tillsammans. Sagt och gjort. Nu var vi 6 stycken som jagade. Vi var fortfarande i numerärt underläge - but it ain't over 'til it's over.

Med jämna mellanrum kom vi ifatt cyklister som hade tvingats släppa Team IBT - Ridley Sydkysten så vi blev fler och fler. Tyvärr var några av dem vi kom ikapp givetvis ganska trötta, men det största problemet var att några av cyklisterna i vår jaktgrupp inte ville hjälpa till eftersom de hade cyklister i utbrytningen tillsammans med danskarna. Tre av dem tillhörde Åhus CK och en av dem tillhörde Team IBT. Jag försökte påpeka för Åhuscyklisterna att eftersom danskarna var fyra i utbrytningen och det nu bara var en från Åhus och en från CK Ringen kvar med dem så skulle cyklisterna från Åhus och Ringen sannolikt bli avhängda ganska ordentligt. Detta fick dock inget gehör, vilket är fullt förståeligt.

Efter fem varv av åtta på den 12,5 km långa tävlingsbanan kom vi mycket riktigt ifatt de båda svenskarna som hade blivit avhängda. Jag blev då väldigt hoppfull eftersom vi nu skulle bli fler som hjälptes åt. Tyvärr ledde inte detta nya förhållande i vår grupp till någon större fartökning.

Strategin som danskarna hade använt sig av för att hänga av de andra var att trycka på hårt i kantvinden och placera sig på vägbanan så att den sista dansken låg precis vid vägkanten och därför förhindrade alla bakomvarande från att få skydd från vinden - taktiskt och smart.

Med ett och ett halvt varv kvar påminde Per mig om att inte vara för "duktig" i förningarna på slutet eftersom vi ändå inte skulle hinna ifatt det danska gänget utan fick rikta in oss på att kriga om femteplatsen. Strax därefter tryckte Erik Larsson från Team Acriplan (f.d. Lunedicyklist) på ordentligt längs kustrakan. Jag och Per hängde på och vi tre fick en liten lucka som vi försökte hålla, men gruppen samlades successivt ihop och efter någon kilometer var hela gruppen återsamlad.

Jag försökte trycka i mig lite extra av min medhavda energi både ur flaskor och gels. Vid sista passeringen av skräpzonen där det är tillåtet att slänga skräp slängde jag mina flaskor. Den ena hade faktiskt en hel del vatten kvar som är onödigt att dra med sig i en spurt. Under det sista varvet försökte jag konservera de krafter som kunde tänkas finnas kvar i benen. Jag kände mig helt slut, men vet av erfarenhet att jag brukar kunna hitta krafter ändå när det väl kommer till avgörande lägen. En krypande konstig känsla hade börjat kännas i benen. Kunde det vara förkänningar av kramp? Med mindre än fyra kilometer kvar kom svaret när höger hamstringmuskel högg till i kramp. Jag försökte då sträcka på benet för att sträcka ut hamstringmuskeln, med enda resultat att lårmusklerna i högerbenet också började krampa. Jag testade då att ställa mig upp vilket tycktes vara det enda som för tillfället höll krampen någorlunda i schack. Som tur var kom krampen strax innan en utförslöpa i medvind där jag fick chansen att stretcha ut musklerna utan belastning. Krampen släppte till stor del och jag tänkte att det bara var att försöka ta det lugnt så länge som möjligt och hoppas på att krampen inte kom tillbaka när det var dags att ställa sig upp och spurta.

Början av upploppet inleddes väldigt avvaktande i den starka motvinden. När sedan den starkaste Åhuscyklisten drog igång spurten med 400-500 m kvar var jag och cyklisten från Team IBT - Ridley Sydkysten snabbt med på noterna och låg som limmade på hans bakhjul. Med drygt 200 m kvar tryckte dansken på och jag svarade genom att lägga mig på rulle. När han upptäckte det så slog han av på tempot och lade sig långt till höger på körbanan (så att jag inte skulle kunna spurta förbi honom på läsidan). Med ca 100 m kvar tryckte jag på till mitt max och gick som bäst upp nästan jämsides. Tyvärr räckte jag inte ända fram och slutade på en sjätteplats.


Jag väldigt nöjd med min prestation då de som slog mig främst tävlar i danska klass A och någon av dem i klass B. Det är bara att buga och bocka och konstatera att Team IBT - Ridley Sydkysten, som alltså tog plats 1-5, har väldigt duktiga cyklister som visade hur lagcykling i kantvind ska genomföras.


Nästa helg blir det tävling i Danmark på både lördag och söndag - vi hörs!