Olyckan och rehabiliteringen
Den 28 september 2020 körde jag mc till förmiddagsskiftet på mitt jobb. 2 km innan jag var framme klev ett rådjur upp på vägen jag gick omkull och vred upp mina gamla knäskador i höger knä. 23 december opererades jag och fick en rekonstruktion av korsbandet samt borttagning av större delen av min högra menisk. Det är rätt mycket som är trasigt i knäet och jag var länge ganska deppig pga oro kring min framtida knähälsa. Jag visste inte i vilken omfattning knäet skulle tåla träning. Läkaren ville helst att jag bara skulle cykla i garaget första 9 månaderna för att undvika att belasta korsbandet på ett okontrollerat sätt om jag skulle vurpa på cykeln. Jag har varit väldigt noggrann med min rehabilitering och har inte cyklat med andra cyklister förrän i september. Knäet känns för det mesta ganska bra, men höger hamstring är väsentligt mycket svagare än vänster hamstring.
Cykelträningen
Jag har parallellt med rehabiliteringen gradvis kunnat börja träna på cykel i allt större omfattning. Jag ligger absolut inte på samma volymer som förra säsongen, men närmar mig. FTP-mässigt har jag runt 5% kvar till förra årets toppnoteringar. Peak power ligger nog närmare 20% under mina normalvärden, så jag har lite svårt att vinna några spurter. Jag får dock reservera mig för att jag inte har spurtat i någon nämnvärd omfattning och därmed inte med säkerhet vet vad jag kan leverera.
I småländska skogarna
Förra söndagen bestämde jag mig för att tävlingspremiär efter knäskadan skulle ske på Västboloppet. Årets upplaga var den 89:e i ordningen och det rör sig således om en anrik tävling. Google Maps tillhandahåller följande snabbfakta om orten Burseryd där Västboloppet går av stapeln: "Burseryds socken i Småland ingick i Västbo härad i Finnveden och är sedan 1974 en del av Gislaveds kommun, från 2016 inom Burseryds distrikt i Jönköpings län."
Klassen jag tävlade i bestod av en sammanslagning av herrar seniorer och juniorer. Starttid var satt till 0900 och alla cyklister var tvungna att ha en representant på plats redan kl 0800. Med dryga 20 mil enkel väg till tävlingen innebar det uppgång 0450 och avfärd strax efter 0530. Jag hade packat alla cykelgrejer i bilen kvällen innan, så det vara bara att stiga upp, käka frukost och ge sig av. Bilfärden upp var faktiskt väldigt trevlig med en ljudbok i öronen, kaffe i termosmuggen och mackor att plocka av från kylväskan.
Tävlingen
Starten gick som planerat 0900. Det var masterstart vilket innebar att kommissariebilen körde framför klungan och såg till att tempot hölls nere. Anledningen var att den 18 km långa tävlingsbanan efter någon kilometer svängde vänster nerför en smal och teknisk skogsväg med asfalt som på sina håll var skadad och fläckvis bestod av grus. Första turen nerför skedde alltså under kontrollerade former. Väl nere på den större asfalterade vägen släpptes tävlingen fri och tempot trissades upp. Det var nämligen bara några kilometer till ett drygt 3km långt och kuperat grusparti där alla ville ligga långt fram. Mitt långa skadeuppehåll med träning i garaget var inte direkt det bästa för min teknik på cykeln. Jag såg till att ligga typ längst fram när grusvägen började, men rädslan att krascha gjorde sig påmind och jag tappade en del placeringar. Det var skönt att komma ut på en asfalterad väg igen. Resten av banan var relativt okomplicerad och avslutades med med en langnings- och skräpzon i en uppförsbacke vars lutning ökade efter langningen och var så pass brant sista biten att den definitivt skulle vara utslagsgivande när pallplatserna skulle fördelas. Målet var alltså på toppen av backen.
På andra varvet var det dags att för första gången ladda på utför den kurviga, smala skogsvägen med grus och skador i asfalten. Om jag var obekväm på grusvägen på första varvet, var det inget jämför med hur jag kände mig i utförslöpan. Alla som någon gång har ramlat med cykeln när de på våren har råkat ta en osopad kurva för snabbt kanske kan leva sig in i känslan. Fullt blås utför, höger, vänster, höger igen, bromsa, gasa, rullgrus överallt och därtill cyklister som hetsar förbi. Ni som har cyklat en del i klunga kan visualisera er den personen som ingen vill ligga bakom. Den som bromsar för mycket och inte slappnar av. Personen som är lite överallt och totalt oförutsägbar. Den man snabbt vill komma förbi för att man vet att det är livsfarligt att ligga bakom en sådan cyklist. Jag var den cyklisten.
Väl nere på den stora fina vägen var jag mer eller mindre sist i klungan. Jag fick spurta som en blådåre för att komma in på rulle på en annan cyklist som uppenbarligen bara varit marginellt bättre än mig nerför helvetesbacken. Som tur var för mig så var han generös med dragjobbet och vi kom ifatt lagom till gruspartiet. Tyvärr låg jag långt bak och fick hoppas att inte utbrytning av rang gick iväg. Det var nämligen väldigt svårt att plocka placeringar på grusvägarna under de första varven då alla var pigga.
Hittills hade det varit en del attacker och en tvåmannautbrytning hade gått loss. Strax efter gruspartiet på andra varvet attackerade några olika cyklister. Efter en av attackerna stannade det av i fronten på klungan och jag kom med ganska hög fart bakifrån och kände mig stark - jag attackerade. Jag hade också en tanke om att jag skulle gynnas av att köra utför helvetesbacken i en mindre grupp istället för i en större klunga. Jag fick snabbt en lucka och började ta in på cyklisterna framför. Första knappa milen solo snittade jag 42km/h och jag var som närmast uppskattningsvis 15s bakom. Jag kände dock in mot målbacken att det aldrig skulle gå och började slå av på tempot. Jag lyckades dock hålla undan genom partiet med helvetesbacken. 20 minuter med lejonparten över 90% av maxpuls sätter sig ändå i benen. Det var kul att ta chansen att gå på attack, men det ökade inte direkt mina chanser under resterade del av loppet.
Jag försökte ligga långt fram och hänga på när det gick iväg större attacker. Jag kände mig mer och mer avslappnad såväl längs gruspartiet som utför helvetesbacken. Sista två gångerna var jag nog inte ens långsammare en medelcyklisten. "Slappna av, vikten på ytterfoten, låg tyngdpunkt på överkroppen, titta dit du vill (you go where you look) osv..."
Efter sista vändan på gruspartiet stod det klart att det i alla fall inte skulle vara någon stor utbrytning som vann tävlingen. En solocyklist och en duo var loss. Duon jagades ikapp och backspurten skulle alltså sannolikt handla om plats 2 och nedåt i resultatlistan. När vi närmade oss backen blev jag "svärmad" dvs plötsligt så passerade det horder av cyklister både till höger och vänster om mig och jag hade bara en väg ut - bakåt. Jag försökte avancera, men låg nog ca 50-75m bakom täten när backen började. Det är INTE ett vinnande recept. Jag lyckades plocka några placeringar innan täten av klungan började spurta på allvar. När de gjorde det var jag chanslös. Jag gick i mål 6 sekunder efter Gustav Lovidius som knep andraplatsen, vilket räckte till en 19:e plats av 50 startande. Vann gjorde Eric Pedersen och trea kom Andreas Thell.
Resultatmässigt skulle jag normalt sett inte vara särskilt nöjd med den placeringen, men med tanke på hur nervös jag var innan tävlingen/under första halvan av loppet är jag mest nöjd att jag klarade mig igenom utan att göra bort mig eller krascha. Jag är också, av någon outgrundlig anledning, nöjd med min totalt meningslösa soloattack. Jag är nöjd med att jag hittade tillbaka till normal cykelteknik under senare delen av loppet. Jag är missnöjd med hur benen svarade i sista backen, men det hade jag på känn redan näst sista varvet. Om det berodde på att jag hade kört för hårt under loppet dessförinnan i förhållande till min kapacitet (dåligt disponerade krafter), eller om jag helt enkelt inte är bättre kommer jag aldrig att få veta. En tendens jag har dragit på mig med åren är att jag inte kör alls lika taktiskt som jag gjorde från början. Jag tror att det har kommit i takt med att jag har blivit så pass stark att jag kan gå med i princip alla attacker. På så vis har jag kommit med i utbrytningen som hållit till mål i nästan alla tävlingar de sista säsongerna. Under samma period har jag samtidigt väldigt sällan lyckats spurta bra när pallplatserna skulle fördelas. Jag har med andra ord en del taktiska överväganden att fila på inför kommande tävlingar.
FORZA LUNEDI!
