Veteran-SM i Halmstad, kan det verkligen vara något för en 32-åring som har tränat seriöst i bara 1,5 år? Nej.
Så tänkte jag när jag på swecyclingonline.se letade efter cykeltävlingar att ställa upp i. Efter Ringenloppet hörde jag dock att Christan Rose och Erik Larsson från klubben skulle ställa upp i H35 på VSM. Någon sa också att konkurrensen relativt sett är lägre i H30 och H35 än i de äldre klasserna. "Något för en opportunist." Två dagar innan VSM kontaktade jag Christian Rose och frågade lite om linjeloppet. Han peppade mig att att anmäla mig. Sagt och gjort. 800 kr senare var jag efteranmäld.
Fre 29/7 kl 07:30 satt jag i en bil tillsammans med Christian Rose och Erik Larsson på väg till VSM. Jag kände mig väldigt positiv inför dagen. Oavsett hur det gick skulle det bli roligt att tävla. Klasserna H30 och H35 skulle tävla samtidigt men med separata resultatlistor.
Vi var framme i Halmstad i god tid innan starten av det 120 km långa linjeloppet. På något sätt lyckades jag ändå missa uppvärmningen (igen! :-) ) och ställde mig i startfållan med mindre än 30 s till start (men nummerlapparna satt oklanderligt fastnålade ur ett aerodynamiskt perspektiv och jag hade hunnit uträtta alla nödvändiga behov :-) ).
Första varvet började, precis som de cykeltävlingar jag har kört tidigare, med att tempot var bitvis uppskruvat och många försökte att positionera sig bra om det skulle bli en utbrytning.
Banan var 10 km lång och skulle alltså cyklas 12 varv. Efter ca två varv gick en tvåmannautbrytning iväg. Ingen i klungan var särskilt intresserad av att jaga ifatt dem. Inte heller jag eftersom det sades att det var två cyklister från H35 som var i utbrytningen. Jag visste själv inte säkert vilken klass de tillhörde eftersom jag inte hann se deras nummerlappar.
Varven gick och luckan ökade till som mest ca 1 min 30 s. Vi fick rapporter varje gång vi passerade mål. När mer än halva loppet hade gått och vi fortfarande inte plockade nämnvärt på de två utbrytarna gick jag upp och försökte öka farten ett par gånger. Medelhastigheten låg dittills på 40-41 km/h. Tyvärr blev det inte mycket av mina försök eftersom det aldrig resulterade i något organiserat samarbete i klungan. Jag avbröt mina försök då en annan H30 cyklist frågade varför jag var uppe och drog trots att det var H35:or i utbrytning. Jag hade inget bra svar på den frågan som var högst berättigad. Mitt enda svar i efterhand är att det är roligare att betrakta ALLA tävlande som en och samma klass och att jag inte drog hårdare än att jag kände att det skulle finnas mycket krafter till senare delar av loppet.
Senare gick Erik Larsson fram och försökte trissa upp tempot även han. Vi plockade en del på utbrytarna, men inte avgörande mycket.
Det var först med mindre än två varv kvar som tempot ökade. Vid sista varvningen låg vi ca 50 s bakom utbrytarna. Slutet av banan består av två uppförsbackar blandat med fyra 90-graderssvängar och en brant nerförsbacke. I samband med denna sista varvning innan målgång gick fronten av klungan hårt fram och jag gick med de 8-10 cyklister som fick en liten, liten lucka uppför backen in mot målfållan/varvningen. Jag kände mig stark och insåg där och då att jag kunde lyckas bra denna dag om jag spelade mina kort väl.
Luckan som hade bildats varade bara en kort stund efter krönet, men tempot fortsatte att vara högt. Förmodligen eftersom alla ville ligga långt fram i händelse av utbrytning och/eller inför spurten. Jag hade själv bestämt mig att det fick lov att kosta en del i form av ansträngning för att ligga långt fram de två sista varven. Detta efter den lärdom jag drog under Ringenloppet då jag försökte avancera det sista varvet och tillslut hamnade instängd i spurten och slutade 31:a.
I den näst sista uppförsbacken låg jag bra till, men den cyklist jag låg bakom kroknade och jag blev passerad av några cyklister på båda sidor om mig innan jag lyckades byta spår och kunde trycka på igen. Väl uppe på krönet såg jag att två H30:or hade gått loss från klungan och jag bestämde mig för att försöka täppa till luckan. Vägen var först plan innan den svängde 90 grader höger, övergick i en brant nerförsbacke och sedan blev plan med en 90-graders vänstersväng direkt efter backen. Jag tog in på de framförvarande cyklisterna och körde aggressivt genom de båda 90-graderssvängarna (noterade 68,4 km/h i nerförsbacken). Efter ytterligare lite hårdkörning var jag (och en utsträckt klunga) ifatt de två H30:orna. Jag ville absolut inte dra uppför hela sista backen och släppte förbi en H30 från Tre Berg som jag tog hjul på. Jag hade googlat lite innan loppet och sett att han hade vunnit någon tävling tidigare och chansade på att det var ett bra hjul att ta. Uppför första halvan av den uppskattningsvis 700 m långa backen låg jag tvåa i klungan bakom cyklisten från Tre Berg. Plötsligt, i den sista 90-graderssvängen, efter drygt halva backen, passerade vi de två H35-utbrytarna. Mr Tre Berg stumnade och jag, ofrivillig etta, tvingades börja min spurt med 300 m kvar, planen var att spurta hårt med ca 100-150 m kvar eftersom målgången låg i en uppförsbacke. Jag kände snabbt att benen inte svarade så bra som jag hade hoppats på, kanske hade den hårda ikappbryggningen momentet innan tagit ut sin rätt. Hursomhelst fanns det inget att tveka på, det var bara att kötta och försöka ta hjul om någon passerade. Jag blev passerad av en H30:a och en H35:a och jag lyckades inte ta deras hjul. Vid det här laget var benen rejält stumna, men vi närmade oss mållinjen snabbt. Till vänster om mig såg jag en H30:a som kom upp bredvid mig, nu gällde det att slåss om plats 2 eller 3 i klass H30. Jag gav allt, men märkte att han fick ett litet försprång. Jag försökte trycka fram cykeln över mållinjen, men jag kände på mig att det inte räckte. Förmodligen var jag ca 10-30 cm efter 2:an i H30 över mållinjen.
Filmklipp från målgången:
https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1397981903551176&id=404757342873642
Bronsmedalj i mitt första Veteran-SM är jag grymt nöjd med. Roligt med en ordentlig prisutdelning också :-)
Jag och Erik Larsson
Christian Rose, FK Trampen
