I lördags var det åter dags för tävling i Danmark. CC Hillerød stod som värdar för arrangemanget.
Efter några turer fram och tillbaka om vilka som skulle med till Danmark blev det tillslut jag, Christian Rose från FK Trampen och Erik Larsson från CK Lunedi som skulle samåka från Lund till Hillerød. Vi träffades kl 10:30 hemma hos mig och lastade cyklarna på Christians Audi. Innan jag lyfte upp min cykel på taket och spände fast den i cykelhållaren från Thule lindade jag lite eltejp runt gaffelspetsen i ett försök att skydda framgaffeln från de vassa kanterna på cykelhållaren. Sist cykeln satt fast i ett likadant fäste släppte nämligen en del lack, klarlack samt den ena klacken som ska utgöra ett extra skydd mot att hjulet ramlar av (om man inte har spänt fast framhjulet ordentligt). Efter en sväng till Circle K (Statoil) och tillbaka mitt hus för att hämta BroBizzen, var vi på väg mot Öresundsbron och Danmark.
När vi var i höjd med Malmö såg Erik att en bilist bredvid oss pekade upp mot vårt biltak där cyklarna satt fast. Jag tittade upp från min plats i baksätet och till min förskräckelse såg jag att mitt styret hade vridit sig nästan 90 grader i förhållande till hur det borde sitta! Nej! Vad hade hänt? Hade cykeln skadats? Hade Christians bil skadats? Vi lämnade motorvägen så snart som möjligt och klev ur bilen. Det som hade hänt var att framgaffeln hade släppt ur sitt fäste och cykeln hade tippat lite åt vänster, men den välte inte eftersom min pedal turligt nog tog i takräcket. Alltså varken cykel eller bil tog någon skada. Det var en sjukt obehaglig start på dagens äventyr och adrenalinpåslaget kändes en bra stund efteråt. Anledningen till att framgaffeln släppte ur sitt fäste var förmodligen en kombination av att jag inte hade spänt fast framgaffeln tillräckligt hårt av rädsla för att skada kolfibern, samt att jag hade haft den briljanta idén att linda eltejp runt gaffelspetsen. Jag insåg riskerna med eltejp innan, men trodde inte att det skulle bli något problem.
Om jag i framtiden väljer mellan lite lack-/klackskador eller en totalkvaddad cykel känns valet enkelt. Framöver ska jag inte hitta på några "smarta" sätt att skydda min cykel på, utan lita på att Thules ingenjörer har gjort sitt jobb, och dra fast cykeln ordentligt.
Resan fortsatte och vi kom fram till Hillerød, som ligger ett par mil väster om Helsingør, ca 55 min innan start. Danskarna var som vanligt väldigt välstrukturerade när det gäller nummerlappsutdelning och inskrivning, så det gick snabbt. Efter ombyte, lite intag av energi och det obligatoriska toalettbesöket hade klockan hunnit bli 13:00 och starten gick 13:15. Jag värmde upp 10 min vilket är mindre än man borde, men mer att jag brukar hinna med =)
Starten gick och tempot var ganska lugnt och avvaktande i några kilometer, sedan var det fullt ös som gällde. Banan var 21.2 km lång och skulle cyklas fem varv, dvs 106 km totalt sett. Halva banan var utmanande med långa kantvindspartier och kuperad terräng, den andra halvan var lite flackare och erbjöd mer skydd i form av skogspartier.
Efter fyra kilometer kom ca åtta cyklister iväg i en utbrytning. Det var flera klubbar representerade i utbrytningen, vilket betydde att det fanns risk att en stor del av cyklisterna i huvudklungan inte skulle vilja hjälpa till att dra ifatt om vi släppte iväg dem långt. Därför kände jag mig tvungen att agera. Full fart framåt! Jag tryckte på allt jag kunde i den ifattbryggning som varade 1,5 km. Klungan anslöt också till utbrytarna tillsammans med mig. Pulsen hann komma upp till 97% av max och benen fick sig en rejäl omgång - inte direkt den start av loppet jag hade önskat mig. Jag tror dock att det var rätt beslut, annars hade vinstchanserna kunnat vara över redan efter fyra ynka kilometer.
Jag försökte att lägga mig långt bak för att återhämta mig, men gummibandseffekten var väldigt tydlig. Dessutom blev det större exponering för kantvinden längst bak än längre fram i klungan eftersom sista delen av klungan var ett långt enkelled som pressades mot den vägkant som vinden inte kom ifrån. Återhämtningen blev inte så stor som jag hade hoppats på.
När vi på det andra varvet nådde backarna som sammanföll med kantvindspartiet låg jag fortfarande längst bak. Jag tyckte att jag hade koll framåt, men när vi hade passerat över ett krön såg jag att det bara var de 15 sista cyklisterna som låg framför mig. Huvudklungan låg typ 100 m framför min klunga. "Helvete" slapp ur min mun samtidigt som adrenalinet slog till. "Tappar jag klungan nu är loppet kört", tänkte jag. Full fart framåt igen. Jag märkte att jag plockade snabbt på dem och de verkade inte köra max, så jag lyckades att ansluta efter ca en minut av maxtempo.
Två cyklister hade lyckats gå loss tillsammans men det kändes inte som att de utgjorde någon fara så länge de bara var två. Attackerna fortsatte att komma, dock märktes det att det tuffa tempot började att ta ut sin rätt. Både attacker och gensvar mattades ut, precis om vid förra helgens tävlingar, dock tidigare i loppet denna gång. Efter mina hårda insatser försökte jag att ha lite is i magen. Om jag var den som täppte till varje utbrytningsförsök, skulle mina krafter ta slut alltför snabbt. Jag var definitivt inte passiv, men försökte att välja mina strider.
Efter ca 35 km var det en ensam cyklist som attackerade från huvudklungan. Först fick han inte med sig någon, men snart anslöt tre till cyklister från huvudklungan. Jag hoppades att någon annan skulle dra upp tempot i klungan så att jag slapp att göra det, eftersom jag just hade täppt till en tidigare lucka. Tyvärr hände inte det och jag insåg nu definitivt faran med att släppa iväg utbrytarna för långt. Med ca 250 m fram till fyrgruppen började jag min jakt. Jag fick sällskap av en annan cyklist. Till en början plockade vi ganska tydligt eftersom vi höll näst intill spurttempo, men eftersom luckan var för stor för att vi skulle orka hålla det tempot hela vägen fram fick vi lov att växla över till en partempojakt. Vi var två och de var fyra. Skulle det gå? Jag drog ca två tredjedelar av tiden och de första kilometrarna plockade vi in lite till på fyrgruppen. Sedan höll vi jämna steg. Det var verkligen jobbigt, men jag insåg att om vi inte hinner ifatt dem innan de i sin tur kommer ifatt de två första utbrytarna var risken väldigt stor att vi aldrig skulle hinna ifatt dem. Jag fick positiva tankar då en i fyrgruppen tvingades att släppa och istället fångades upp av oss. Nu var vi tre mot tre. Jag hoppades att någon till bland de framförvarande skulle tvingas att släppa.
Efter ytterligare några kilometer kom de tre framförvarande ikapp de två ledarna. Nu var de fem och vi var tre. Det tog dock inte lång tid förrän fyra cyklister från klungan kom ifatt oss bakifrån. Nu var vi alltså sju cyklister mot de fem där framme. Dock var min känsla att de hade fler starka cyklister. Huvudklungan var inget att hoppas på eftersom de flesta starka redan låg i de första två klungorna, min inkluderat.
Vi körde ett riktigt tufft lagtempo och försökte att jaga så effektivt som möjligt. Jag märkte att jag var en av de starkaste i min grupp och tog lite längre förningar och blev påmind några gånger av de andra cyklisterna att inte öka när jag kom längst fram. Jag förstod att det blev ryckigt längre bak när jag ökade och kanske ineffektivt i slutändan, men jag hade svårt att tygla min vilja att komma ikapp ledargruppen. En wattmätare hade definitivt varit bra i detta fallet.
Vid varvning efter två varv låg vi 30 s efter tätgruppen och det kändes som att vi höll jämna steg med dem till en början. Vi såg dem framför oss vid partier med god sikt. Ett varv senare, alltså efter tre av fem varv, låg vi 1 min och 15 s efter - frustrerande. Vi som hade jagat så hårt och ändå tappade vi på dem. Vi tappade lite tempo efter den negativa tidsrapporten, men vi gav inte upp. Jag tänkte att man aldrig vet vad som händer i tätgruppen. Någon kan krokna och bli avhängd, någon kan krascha och framförallt så kan rävspelet inom tätgruppen göra att gruppen splittras eller sänker tempot ordentligt när de närmar sig mål.
Med ett varv kvar låg vi 2 min och 30 s efter. Jag hoppades fortfarande att något skulle ske där framme som gynnade oss, men jag insåg givetvis att det blev mer och mer osannolikt för varje kilometer som gick. Om vi inte kom ikapp täten skulle jag försöka att vara först över mållinjen i vår grupp, dock inte genom att vila upp mig längst bak i gruppen. Jag ville att vi skulle fortsätta hålla tempot uppe - hoppet är det sista som överger människan.
Under det sista varvet började det att regna och efter min vurpa en regnig morgon i somras tog jag det försiktigt i kurvorna och tänkte att det är inte värt att krascha i en strid om plats 6-12. I den sista 90-graderskurvan på banan hade jag tidigare varv sett att asfalten var ganska blank och olje/-tjärmättat och tänkt att det var tur att det inte regnade. När det nu hade börjat att regna anpassade jag hastigheten in i kurvan och lämnade även lite avstånd till framförvarande.
Vurpa! Killen framför mig ramlade på exakt det stället jag bedömde som farligt. Han gled lite på asfalten innan han stannade framför mig. Problemet för mig var nu att jag var tvungen att luta cykeln mycket och svänga kraftigt för att undvika honom, och det var jag inte så sugen på med tanke på halkan. Jag fortsatte istället rakt mot honom medan jag bromsade så mycket som greppet medgav. Jag lyckades nästan stanna och cyklade i låg hastighet in i honom. Jag klarade mig just så pass från att ramla framåt. När jag hade trasslat mig loss från stackaren på asfalten och sett att han var ok, hade vår grupp fått en lucka till mig på typ 100 m med bara 1.5 km kvar.
Jag tryckte på riktigt hårt och anslöt med ca 1000 m kvar. Pulsen var hög och mjölksyranivån i kroppen likaså. I samma veva som jag anslöt till gruppen var det en cyklist som gick iväg i en tidig attack. Jag ville återhämta mig lite och hade knappast orkat att jaga ifatt honom och därefter göra bra ifrån mig i en spurt. Med 500 m kvar var jag riktigt sugen på att lägga in en långspurt i syfte att hänga av övriga cyklister och passera den framförvarande just innan mål, men en av de andra cyklisterna bredvid mig hade verkat stark och hade dessutom tagit färre och färre förningar under sista varvet. Han låg hela tiden och lurpassade på mig, så jag valde att inte gå på attack. 500 m är nämligen en lång sträcka i spurtsammanhang.
Slaget om sjätteplatsen var förlorat, nu gällde det sjundeplatsen. Killen som verkade stark saktade in mer och mer när jag låg bakom honom, så tillslut lade jag mig framför honom, först i klungan och sneglade hela tiden bakåt för att se när attacken kom. Med ca 200 m kvar attackerade en av de andra cyklisterna och jag tog direkt hans rulle. Med 75 m kvar vek jag åt sidan och spurtade förbi och gick i mål som sjua.
Loppet var ett roligt lopp eftersom det erbjöd någon helt annat än de klungspurter jag är van vid. Jag tror också att jag har lärt mig en del hur jag ska tänka taktiskt när jag bedömer utbrytningar. Jag är nöjd med min sjundeplats och tror att jag hade kunnat blanda mig i striden om pallplatserna om jag hade varit en av dem som låg i tätgruppen.
Jag är riktigt sugen på att tävla fler gånger innan säsongen är över. Tyvärr jobbar jag nästa söndag då det är tävling i Köpenhamn, men jag hoppas på att jag ska kunna byta bort det passet på något sätt. Hoppet är ju som sagt det sista som överger människan.
Cykeln klarade hemresan utan anmärkning. Två tidigare vurpor, dagens takräckesincident samt närkontakten med cyklisten som ramlade - allt utan att ramen har fått så mycket som en skråma. Vad är det man brukar säga?: "En Cervélo har nio liv!"
