Västboloppet - SWE CUP, Herrar Senior/Junior

Olyckan och rehabiliteringen

Den 28 september 2020 körde jag mc till förmiddagsskiftet på mitt jobb. 2 km innan jag var framme klev ett rådjur upp på vägen jag gick omkull och vred upp mina gamla knäskador i höger knä. 23 december opererades jag och fick en rekonstruktion av korsbandet samt borttagning av större delen av min högra menisk. Det är rätt mycket som är trasigt i knäet och jag var länge ganska deppig pga oro kring min framtida knähälsa. Jag visste inte i vilken omfattning knäet skulle tåla träning. Läkaren ville helst att jag bara skulle cykla i garaget första 9 månaderna för att undvika att belasta korsbandet på ett okontrollerat sätt om jag skulle vurpa på cykeln. Jag har varit väldigt noggrann med min rehabilitering och har inte cyklat med andra cyklister förrän i september. Knäet känns för det mesta ganska bra, men höger hamstring är väsentligt mycket svagare än vänster hamstring.

Cykelträningen

Jag har parallellt med rehabiliteringen gradvis kunnat börja träna på cykel i allt större omfattning. Jag ligger absolut inte på samma volymer som förra säsongen, men närmar mig. FTP-mässigt har jag runt 5% kvar till förra årets toppnoteringar. Peak power ligger nog närmare 20% under mina normalvärden, så jag har lite svårt att vinna några spurter. Jag får dock reservera mig för att jag inte har spurtat i någon nämnvärd omfattning och därmed inte med säkerhet vet vad jag kan leverera.

I småländska skogarna

Förra söndagen bestämde jag mig för att tävlingspremiär efter knäskadan skulle ske på Västboloppet. Årets upplaga var den 89:e i ordningen och det rör sig således om en anrik tävling. Google Maps tillhandahåller följande snabbfakta om orten Burseryd där Västboloppet går av stapeln: "Burseryds socken i Småland ingick i Västbo härad i Finnveden och är sedan 1974 en del av Gislaveds kommun, från 2016 inom Burseryds distrikt i Jönköpings län." 

Klassen jag tävlade i bestod av en sammanslagning av herrar seniorer och juniorer. Starttid var satt till 0900 och alla cyklister var tvungna att ha en representant på plats redan kl 0800. Med dryga 20 mil enkel väg till tävlingen innebar det uppgång 0450 och avfärd strax efter 0530. Jag hade packat alla cykelgrejer i bilen kvällen innan, så det vara bara att stiga upp, käka frukost och ge sig av. Bilfärden upp var faktiskt väldigt trevlig med en ljudbok i öronen, kaffe i termosmuggen och mackor att plocka av från kylväskan.

Tävlingen

Starten gick som planerat 0900. Det var masterstart vilket innebar att kommissariebilen körde framför klungan och såg till att tempot hölls nere. Anledningen var att den 18 km långa tävlingsbanan efter någon kilometer svängde vänster nerför en smal och teknisk skogsväg med asfalt som på sina håll var skadad och fläckvis bestod av grus. Första turen nerför skedde alltså under kontrollerade former. Väl nere på den större asfalterade vägen släpptes tävlingen fri och tempot trissades upp. Det var nämligen bara några kilometer till ett drygt 3km långt och kuperat grusparti där alla ville ligga långt fram. Mitt långa skadeuppehåll med träning i garaget var inte direkt det bästa för min teknik på cykeln. Jag såg till att ligga typ längst fram när grusvägen började, men rädslan att krascha gjorde sig påmind och jag tappade en del placeringar. Det var skönt att komma ut på en asfalterad väg igen. Resten av banan var relativt okomplicerad och avslutades med med en langnings- och skräpzon i en uppförsbacke vars lutning ökade efter langningen och var så pass brant sista biten att den definitivt skulle vara utslagsgivande när pallplatserna skulle fördelas. Målet var alltså på toppen av backen.

På andra varvet var det dags att för första gången ladda på utför den kurviga, smala skogsvägen med grus och skador i asfalten. Om jag var obekväm på grusvägen på första varvet, var det inget jämför med hur jag kände mig i utförslöpan. Alla som någon gång har ramlat med cykeln när de på våren har råkat ta en osopad kurva för snabbt kanske kan leva sig in i känslan. Fullt blås utför, höger, vänster, höger igen, bromsa, gasa, rullgrus överallt och därtill cyklister som hetsar förbi. Ni som har cyklat en del i klunga kan visualisera er den personen som ingen vill ligga bakom. Den som bromsar för mycket och inte slappnar av. Personen som är lite överallt och totalt oförutsägbar. Den man snabbt vill komma förbi för att man vet att det är livsfarligt att ligga bakom en sådan cyklist. Jag var den cyklisten. 

Väl nere på den stora fina vägen var jag mer eller mindre sist i klungan. Jag fick spurta som en blådåre för att komma in på rulle på en annan cyklist som uppenbarligen bara varit marginellt bättre än mig nerför helvetesbacken. Som tur var för mig så var han generös med dragjobbet och vi kom ifatt lagom till gruspartiet. Tyvärr låg jag långt bak och fick hoppas att inte utbrytning av rang gick iväg. Det var nämligen väldigt svårt att plocka placeringar på grusvägarna under de första varven då alla var pigga. 

Hittills hade det varit en del attacker och en tvåmannautbrytning hade gått loss. Strax efter gruspartiet på andra varvet attackerade några olika cyklister. Efter en av attackerna stannade det av i fronten på klungan och jag kom med ganska hög fart bakifrån och kände mig stark - jag attackerade. Jag hade också en tanke om att jag skulle gynnas av att köra utför helvetesbacken i en mindre grupp istället för i en större klunga. Jag fick snabbt en lucka och började ta in på cyklisterna framför. Första knappa milen solo snittade jag 42km/h och jag var som närmast uppskattningsvis 15s bakom. Jag kände dock in mot målbacken att det aldrig skulle gå och började slå av på tempot. Jag lyckades dock hålla undan genom partiet med helvetesbacken. 20 minuter med lejonparten över 90% av maxpuls sätter sig ändå i benen. Det var kul att ta chansen att gå på attack, men det ökade inte direkt mina chanser under resterade del av loppet. 

Jag försökte ligga långt fram och hänga på när det gick iväg större attacker. Jag kände mig mer och mer avslappnad såväl längs gruspartiet som utför helvetesbacken. Sista två gångerna var jag nog inte ens långsammare en medelcyklisten. "Slappna av, vikten på ytterfoten, låg tyngdpunkt på överkroppen, titta dit du vill (you go where you look) osv..."

Efter sista vändan på gruspartiet stod det klart att det i alla fall inte skulle vara någon stor utbrytning som vann tävlingen. En solocyklist och en duo var loss. Duon jagades ikapp och backspurten skulle alltså sannolikt handla om plats 2 och nedåt i resultatlistan. När vi närmade oss backen blev jag "svärmad" dvs plötsligt så passerade det horder av cyklister både till höger och vänster om mig och jag hade bara en väg ut - bakåt. Jag försökte avancera, men låg nog ca 50-75m bakom täten när backen började. Det är INTE ett vinnande recept. Jag lyckades plocka några placeringar innan täten av klungan började spurta på allvar. När de gjorde det var jag chanslös. Jag gick i mål 6 sekunder efter Gustav Lovidius som knep andraplatsen, vilket räckte till en 19:e plats av 50 startande. Vann gjorde Eric Pedersen och trea kom Andreas Thell.

Resultatmässigt skulle jag normalt sett inte vara särskilt nöjd med den placeringen, men med tanke på hur nervös jag var innan tävlingen/under första halvan av loppet är jag mest nöjd att jag klarade mig igenom utan att göra bort mig eller krascha. Jag är också, av någon outgrundlig anledning, nöjd med min totalt meningslösa soloattack. Jag är nöjd med att jag hittade tillbaka till normal cykelteknik under senare delen av loppet. Jag är missnöjd med hur benen svarade i sista backen, men det hade jag på känn redan näst sista varvet. Om det berodde på att jag hade kört för hårt under loppet dessförinnan i förhållande till min kapacitet (dåligt disponerade krafter), eller om jag helt enkelt inte är bättre kommer jag aldrig att få veta. En tendens jag har dragit på mig med åren är att jag inte kör alls lika taktiskt som jag gjorde från början. Jag tror att det har kommit i takt med att jag har blivit så pass stark att jag kan gå med i princip alla attacker. På så vis har jag kommit med i utbrytningen som hållit till mål i nästan alla tävlingar de sista säsongerna. Under samma period har jag samtidigt väldigt sällan lyckats spurta bra när pallplatserna skulle fördelas. Jag har med andra ord en del taktiska överväganden att fila på inför kommande tävlingar.

FORZA LUNEDI!

Nytt FTP- och W/kg-PR

Idag genomförde jag mitt planerade FTP-test. Jag gör mina tester på TrainerRoad i form av deras Ramp-test. Det blir en approximation av mitt verkliga FTP, men bör ligga i rätt storleksordning och framförallt är det jämförbart för min egen del från gång till gång. Om jag ökar från ett test till nästa så har jag sannolikt blivit blivit starkare.

Eftersom jag persade med råge på mitt förra test och jag verkligen lyckades kräma ur allt jag hade att ge var jag lite tvivlande inför detta test. Skulle jag ta nytt PR i FTP och kanske till och med nytt PR i W/kg?

Jag värmde upp med LSCT-uppvärmningen som vanligt och noterade min puls i slutet av resp trappsteg. Pulsen låg på samma nivåer som förra gången, vilket är en indikator jag gärna vill ha för att bekräfta att jag är frisk och återhämtad. Det är dock sjukt mycket som kan påverka pulsen, så det är inget jag hänger upp mig på.

Såhär skriver TR om testet:

Resultatet beräknas av TR och presenteras efter att man har gett upp/slutat trampa. Resultatet blir ungefär 75% av den högsta minut-medeleffekten man lyckas prestera under testet.

Resultatet då?:

345W @ 69.5kg = 4.96W/kg

Förra testet fick jag 339W @ 70kg

Nära 5W/kg nu 😃

KOM-jakt under en vilovecka?

Jag är nu i mitten av en återhämtningsvecka efter tre hårda veckor med högre träningsvolym än vanligt. Tyvärr innebär denna träningsvolym att jag har alltför lite tid efter familjeliv och heltidsjobb för att få till kontinuitet på denna blogg. Jag hoppas kunna bättra mig så småningom.

Föregående veckors volym var följande:

v. 15 19:27 h

v. 16 17:25 h

v. 17 16:09 h

Om jag tränar lika mycket resten av året som jag gjort hittills i år landar jag på runt 700h cykel vilket är sjukt mycket.

Jag har dock lite svårt att hålla igen denna vecka eftersom jag tycker det är mycket roligare att cykla hårt och snabbt än lugnt. Jag har dock varit noggrann med hålla nere volymen. Intensiteten som jag ändå har tillåtit är i form av lite KOM-jakt för första gången på några år. Delvis inspirerad av vloggaren, författaren och fd proffscyklisten Phil Gaimon som jagar Strava-KOM och dokumenterar detta på Youtube, men mest som ett substitut för avsaknaden av tävlingar. Nedan följer de senaste KOM jag tagit:

Ovanstående KOM var jag hyfsat säker på att jag skulle kunna ta. Visserligen var det förra KOM:et taget av en större grupp som växeldrog, men de satsade å andra sidan inte på att ta KOM:et. Vindar från NV 6 m/s hjälpte också.

Detta KOM tog jag bara någon minut efter det föregående KOM:et och jag kände på mig att det skulle bli tufft att ta. Efter 2/3 låg medelhastigheten under den jag behövde hålla på segmentet och jag var rejält sliten, men jag bet ihop och lyckades ta KOM:et ändå. Högprofilhjul istf träningshjul kanske är en bra idé på segment som kräver 45km/h+ över längre sträckor. Jag vet dock inte om jag orkar lägga tid på sådan finlir.

Detta KOM var nog det enklaste på länge eftersom ingen verkar ha gått all in för att ta det.

Ovanstående två KOM överlappade till stor del varandra. Jag tryckte kanske på lite väl hårt i knäpporna som sträckan börjar med och låg på över 700W som mest. Jag grävde riktigt djupt för att hålla hastigheten uppe över sista tredjedelen.

Denna vecka är fokus alltså på att låta kroppen återhämta sig och att anpassning ska ske i form av bättre prestationsförmåga och förhoppningsvis nytt högsta FTP precis som vid förra testet (339W). Jag lyckades dock väldigt bra på det testet och kände att jag fick ut väldigt mycket av min kapacitet och att det inte fanns så mycket kvar att hämta. För att ta nytt PR krävs dels att jag lyckas lika bra med att kräma ur kroppen, att pollenallergierna inte ställer till det samt att jag faktiskt har blivit starkare. Jag kommer inte att ha något att skylla på förutom om jag inte håller mig i skinnet de kommande dagarna. Inga fler KOM-jakter på ett tag.

Over and out!

En tillbakablick på 2019

2019 blev ett mycket bra träningsår med följande träningsvolym:

640 h cykling
2 h löpning
37 h styrketräning

Efter att ha lyckats skrapa ihop 1565 mil / 528 h på cykeln 2018 satte jag inför 2019 målet att nå minst 1800 mil. Under våren flöt träningen på extremt bra helt utan sjukfrånvaro eller andra avbrott. I april/maj satte jag upp ett "förhoppningsmål" om att nå 2000 mil. Jag bör tillägga att jag även räknade "trainermil" som oftast låg runt 29-32 km/h, dvs absolut inte några glädjesiffror. När jag under året kontrollräknade låg jag hela tiden på en volym som såg ut att landa på drygt 2000 mil förutsatt att jag fick fortsätta vara frisk. Under sista kvartalet uppdaterade tyvärr Wahoo sin mjukvara, vilket påverkade trainerpassens hastighet till att landa på 40-45 km/h. Under samma period hade jag inte heller riktigt hälsan på min sida och fick inte till träningen på ett bra sätt. Om jag ska försöka omvandla målsättningen att nå 2000 mil till träningstimmar så blir det 625-667 h beroende på medelhastighet (30-32 km/h). Man kan alltså säga att jag sannolikt låg runt 2000 mil 2019.

Cykling på Kreta i somras

Föregående utvärdering belyser också problemet med att räkna mil istället för timmar. När jag tex cyklar med dubbdäck på vintern får jag kanske bara ut 28 km/h då jag på sommaren med samma ansträngning får ut 33 km/h. Därför ställer jag nu helt om till att räkna timmar per år.

Inför 2020 har förutsättningarna förändrats såtillvida att jag har gått upp i arbetstid till 100% jämfört med 2019 då jag arbetade 80% till och med mars, 90% till och med november och 100% i december. Det kommer alltså att blir en stor utmaning att bibehålla träningsvolymen. Trots detta spänner jag bågen lite till och sätter upp följande mål för 2020:


672 h cykling (+5%)
0 h löpning (löpningen sker främst på och inför resor då jag inte kan cykla)
52 h styrketräning (två pass á 30 min per vecka)

Jag hoppas kunna deltaga på kortbane-SM i år eftersom det är där jag tror mig vara starkast. Utöver det så tävlar jag i mån av tid.

Jag lever fortfarande 🚴🏻‍♂️😃

Hej!

Om någon har undrat vad som har hänt med mig och min cykelsatsning kommer här ett litet livstecken. Jag tränar på som aldrig förr och satsningen mot 2020 pågår för fullt! Vi får se hur mycket jag hinner blogga framöver, men med tanke på att jag har svårt att hinna få in all träning tillsammans med mitt heltidsjobb och livet som familjefar så finns risken att det fortsätter att vara glest mellan inläggen. Jag tänker i alla fall göra ett försök att komma med inlägg oftare, men sannolikt lite kortare inlägg.

Dagen började på yngsta dotterns skola med luciafirande och fortsätter i skrivande stund i garaget på trainern med TrainerRoad och cykelcross som underhållning. Därefter bär det av på cykel till mitt jobb på Sturup.

Over and out! /Johan

RR Sorgenfriløbet 2018

Eftersom det tar rätt lång tid för mig att skriva mina berättelser från tävlingar har det många gånger helt enkelt inte blivit av. Jag testar därför att skriva en lite kortare berättelse.

I lördags åkte jag tillsammans med Glenn, Markus P och Markus S från CK Ringen till Danmark för att tävla. Närmare bestämt Sorgenfriløbet norr om Köpenhamn. Tävlingen var inte en av mina prioriterade tävlingar och jag hade därför bestämt mig för att inte formtoppa inför tävlingen. Jag tränade på som vanligt, men såg i alla fall till att en vilodag hamnade dagen innan loppet.

På plats var jag lite osäker på om två stora flaskor skulle räcka eller om jag skulle bli tvungen att ta med en liten flaska i bakfickan. Tävlingen var totalt 103km och vid kall väderlek eller vid kortare tävlingar räcker två flaskor gott och väl, men efter att ha blivit tvingats ropa efter vatten från klubbkompisar som stått längs tävlingsbanan såväl vid Staffanstorps linjelopp som Ringenloppet, så vill jag hellre ta med för mycket vatten än för lite. Vädret för dagen var ca 20-22 grader och växlande molnighet, samt vindar på ca 5 m/s. Jag bestämde mig tillslut för att nöja mig med två flaskor till fördel för att kunna använda speed suiten som sitter mycket tightare och aerodynamiskt än mina vanliga klubbkläder (den saknar dock bakfickor).

Starten gick och som vanligt i de danska tävlingarna så attackeras det om och om igen från start till dess att en utbrytning har etablerats. Med undantag från en soloutbrytning av Markus P så hämtades de flesta utbrytningar in ganska snabbt. Det var många olika klubbar representerade i startfältet vilket gjorde att det nästan alltid fanns flera som var intresserade av att jaga utbrytningarna då just deras klubb saknade någon i den aktuella utbrytningen. Jag hade konstaterat innan loppet att FBL hade sju cyklister till start, vilket var överlägset flest. Det innebar att jag kunde strunta i att dra om det hade gått iväg en utbrytning utan någon från FBL, samt att det var viktigt att vara på alerten om FBL fick med en eller t.o.m. två i utbrytningen.

Efter ca 70-75 km stack fyra cyklister iväg i en ny attack. Jag tog strax därefter rulle på en av de största cyklisterna i fältet, som satsade på att brygga ifatt utbrytningen. Jag kröp ihop bakom honom och blev bogserad nästan hela vägen fram till utbrytningen. TACKAR! Ytterligare en cyklist låg på rulle bakom mig. Vi var alltså sju cyklister i utbrytningen och när jag hastigt sneglade över axeln såg jag inte ens klungan. Förmodligen hade den rätta utbrytningsmixen uppstått och cyklisterna i klungan tittade lite för länge på varandra och hoppades att någon annan skulle göra jobbet att jaga ifatt oss. Efter några kilometer anslöt ytterligare två bakifrån (hur de klarade detta förstår jag fortfarande inte riktigt).

Vi var alltså nio cyklister som skulle göra upp om segern. När vi kom ut på sista varvet började några av cyklisterna att stå över förningar för att öka sina egna chanser till seger. Detta lilla problem löstes dock efter ett tag då det utväxlades väl valda ord på danska. Normalt sett förstår jag danska ganska bra, men med vindbrus och trötthet hos både mig och den som uttalar orden brukar det sluta med att jag pratar engelska med danskarna. Hursomhelst var nog kritiken inte riktad mot mig. Jag kan bara gissa att kontentan av utskällningen var något i stil med - "antingen så hjälper ni till eller så slutar vi alla samarbeta och blir upphunna av klungan". Därefter gick alla med i rotationen igen.

Med ca 1,5 km kvar till mål kom det enda riktigt starka försöket till att förhindra en spurtuppgörelse. Detta misslyckades och alla nio var med när vi svängde in på upploppet. Jag minns i skrivande stund inte exakt vilket position jag låg på, men tyckte där och då att jag var väl positionerad (typ topp 3-4). Spurten gick svagt uppför och drogs igång ganska tidigt vilket gjorde att jag blev tvungen att sätta mig ned ett tag under spurten. Jag gav allt jag kunde och låg länge på en fjärde plats, men märkte att trean började stumna. Med mina sista krafter och en ordentlig framskjutning av cykeln lyckades jag knipa den sista pallplatsen. Marginalen blev 0.015 s ner till fyran. Jag är väldigt nöjd med resultatet och hoppas att jag ska kunna prestera på samma nivå resten av säsongen.

RR Örestadsloppet 2018

Örestadsloppet utgör tillsammans med Örestadstempot starten på den skånska tävlingssäsongen. Årets bansträckning var delvis ny, men till största delen densamma som tidigare år. Det innebar en flack och vindutsatt bana vid kusten vid Barsebäck. Söndagens väder under senior-/elit-/juniorklassernas gemensamma lopp var mulet, ca 8 grader och sydliga vindar på ca 3-4 m/s. Med skånska mått mätt är det nästan vindstilla, men vinden kändes trots detta ganska tydligt på de olika delarna av banan.

Totalt skulle sju varv avverkas på den knappt 15 km långa banan, vilket gav en total tävlingsdistans på 103 km. Innan loppet hade jag ingen direkt taktik annat än att jag ville ligga långt fram för att kunna agera vid eventuella utbrytningar. Min gissning var att de svaga vindarna skulle leda till att det blev svårt för utbrytningar att etableras.

Starten gick 13:45 och ganska omgående blev det avvaktande körning i klungan - förutom av Markus Schatschabel från CK Ringen som attackerade direkt. Klungan som hade flera Ringen-cyklister fortsatte att köra avvaktande och avståndet till Markus växte ganska snabbt. Trots att dragviljan i klungan var mycket låg var jag dock inte särskilt orolig att en soloutbrytning skulle lyckas hålla i drygt 100 km. Däremot insåg jag att det kunde vara riktigt gynnsamt att gå med i en utbrytning från klungan eftersom Ringen knappast skulle jaga särskilt mycket så länge de visste att Markus hade chans att få medhjälpare i utbrytningen.

Efter ca 10 km av banan svängde vi av från kustrakan som för dagen var ett motvindsparti. Vänstersvängen var ca 120 grader vilket medförde att motvinden övergick i "sida/med", dvs sidvind med inslag av medvind. Sådana förutsättningar är gynnsamma att attackera i. Lägg därtill att loppets enda backe kom på samma del av banan så var utbrytningsmixen färdiggräddad och klar att avnjutas.

Första attacken kom och jag gick med tätt på rulle, utan alltför hög ansträngning. När attacken avbröts kom det omgående att motattack av Niklas Jagerstål i elitklassen (jag själv körde seniorklass). Jag slängde mig in på rulle och när vi tittade över axeln såg vi att vi hade fått en lucka. Vi hade nu kommit över krönet på backen och fortsatte att "bomba" på utför för att utöka avståndet. Efter nästa sväng tittade jag åter över axeln för att se hur det såg ut bakom oss. Det såg ut som att det var en trio cyklister mellan oss och huvudklungan. Jag frågade Niklas om vi inte skulle släppa upp dem så att vi blev fler som kunde hjälpas åt att hålla undan, men jag uppfattade inte riktigt svaret. Med en puls som låg högre än under mina 4x4-intervaller hade jag inte kapacitet att be om ett förtydligande. Jag fick lägga allt mitt krut bara för att hålla rullen på Niklas i medvinden. Luckan bakåt verkade växa och det var inget snack om att vi skulle komma ifatt Markus. Vi körde så hårt att jag konstant låg över 90% av maxpuls, vilket jag normalt sett bara gör under hårda intervallpass. Total tid över 90% av maxpuls blev 47 minuter under hela loppet. 

Efter 10 km av vår utbrytning/jakt var vi ifatt Markus. Vi såg till att släppa in honom i vår utbrytning, lika mycket för att se till att CK Ringen inte skulle jaga oss som för att få ytterligare en medhjälpare. När vid hade cyklat 25 km av loppet kom första tidrapporten bakåt - 1 minuts ledning. Tempot var långsiktigt ohållbart för mig egen del. Även Markus verkade slita stundtals. Niklas Jagerstål var däremot som en outtröttlig maskin. Efter att ha slagit av efter mina förningar gled en till synes utvilad Niklas fram och höjde tempot varje gång. Det gjorde att jag fick trycka över 500W i ett par sekunder varje gång jag skulle in på rullen igen, vilket kunde bli väldigt jobbigt i längden. Tillslut bad jag Niklas att ta det lite lugnare i början av förningarna för att vi två andra skulle orka bidraga lite bättre när det väl var vår tur.

Kommande tidrapporter var väldigt positiva och något i stil med:

40 km - 1 min 30 s ledning

55 km - 2 min 40 s ledning

70 km - 3 min 50 s ledning

85 km - 5 min ledning

90 km - 7 min ledning

Jag själv hade kunna tänka mig att slå av lite på tempot och bara bibehålla avståndet bakåt när vi hade över 4 minuter, men Niklas verkade inte se någon poäng i det, eller så var tempot vi höll tillräckligt lugnt för honom. Själv fantiserade jag om att lägga mig ned på asfalten i fosterställning...

Under de sista två varven var jag väldigt vaksam på vad Markus gjorde eftersom vi trots allt tävlade i samma klass till skillnad från Niklas. När Markus stod över en förning blev det extra jobbigt för mig eftersom min vila då blev kortare och jag stod därefter över en förning lite senare. När vi passerade platsen där vår utbrytning skapades var jag extra vaksam eftersom den var som klippt och skuren för nya attacker.

Precis innan krönet 3 km från mål kom mycket riktigt en attack från Niklas. Jag som hade haft mest fokus på Markus försökte att slänga mig in på rulle. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle kunna jobba mig ikapp, men efter att ha legat ca 15 meter bakom Niklas under de första 10-20 s började mjölksyran i benen att komma och luckan växte obönhörligen. Med stumnande ben växlade jag fokus till att försöka se hur långt bakom Markus låg. Tyvärr låg kommissariebilen precis bakom mig och jag blev då orolig för att Markus skulle komma flygande som skjuten ur en kanon från bilens slipstream. Efter svängen in på målrakan kunde jag se att min ledning i seniorklassen var betryggande.

Jag passerade alltså tvåa över mållinjen endast slagen av en elitklasscyklist och därmed vann jag seniorklassen.

Lite siffror som jag har klippt och klistrat från Garmin Connect.:
Maxeffekt 5 s: 875 W (18:20-18:24)
Maxeffekt 1 min: 451 W (18:14-19:13)
Maxeffekt 5 min: 341 W (17:28-22:27)

Det hade varit intressant med Normalized Power på 1 och 5 minuter eftersom vi växeldrog och därmed sänkte snitteffekten.

103,03 km

Sträcka

2:30:52

Tid

41,0 km/h

Medelfart

372 m

Stigning