RR Sorgenfriløbet 2018

Eftersom det tar rätt lång tid för mig att skriva mina berättelser från tävlingar har det många gånger helt enkelt inte blivit av. Jag testar därför att skriva en lite kortare berättelse.

I lördags åkte jag tillsammans med Glenn, Markus P och Markus S från CK Ringen till Danmark för att tävla. Närmare bestämt Sorgenfriløbet norr om Köpenhamn. Tävlingen var inte en av mina prioriterade tävlingar och jag hade därför bestämt mig för att inte formtoppa inför tävlingen. Jag tränade på som vanligt, men såg i alla fall till att en vilodag hamnade dagen innan loppet.

På plats var jag lite osäker på om två stora flaskor skulle räcka eller om jag skulle bli tvungen att ta med en liten flaska i bakfickan. Tävlingen var totalt 103km och vid kall väderlek eller vid kortare tävlingar räcker två flaskor gott och väl, men efter att ha blivit tvingats ropa efter vatten från klubbkompisar som stått längs tävlingsbanan såväl vid Staffanstorps linjelopp som Ringenloppet, så vill jag hellre ta med för mycket vatten än för lite. Vädret för dagen var ca 20-22 grader och växlande molnighet, samt vindar på ca 5 m/s. Jag bestämde mig tillslut för att nöja mig med två flaskor till fördel för att kunna använda speed suiten som sitter mycket tightare och aerodynamiskt än mina vanliga klubbkläder (den saknar dock bakfickor).

Starten gick och som vanligt i de danska tävlingarna så attackeras det om och om igen från start till dess att en utbrytning har etablerats. Med undantag från en soloutbrytning av Markus P så hämtades de flesta utbrytningar in ganska snabbt. Det var många olika klubbar representerade i startfältet vilket gjorde att det nästan alltid fanns flera som var intresserade av att jaga utbrytningarna då just deras klubb saknade någon i den aktuella utbrytningen. Jag hade konstaterat innan loppet att FBL hade sju cyklister till start, vilket var överlägset flest. Det innebar att jag kunde strunta i att dra om det hade gått iväg en utbrytning utan någon från FBL, samt att det var viktigt att vara på alerten om FBL fick med en eller t.o.m. två i utbrytningen.

Efter ca 70-75 km stack fyra cyklister iväg i en ny attack. Jag tog strax därefter rulle på en av de största cyklisterna i fältet, som satsade på att brygga ifatt utbrytningen. Jag kröp ihop bakom honom och blev bogserad nästan hela vägen fram till utbrytningen. TACKAR! Ytterligare en cyklist låg på rulle bakom mig. Vi var alltså sju cyklister i utbrytningen och när jag hastigt sneglade över axeln såg jag inte ens klungan. Förmodligen hade den rätta utbrytningsmixen uppstått och cyklisterna i klungan tittade lite för länge på varandra och hoppades att någon annan skulle göra jobbet att jaga ifatt oss. Efter några kilometer anslöt ytterligare två bakifrån (hur de klarade detta förstår jag fortfarande inte riktigt).

Vi var alltså nio cyklister som skulle göra upp om segern. När vi kom ut på sista varvet började några av cyklisterna att stå över förningar för att öka sina egna chanser till seger. Detta lilla problem löstes dock efter ett tag då det utväxlades väl valda ord på danska. Normalt sett förstår jag danska ganska bra, men med vindbrus och trötthet hos både mig och den som uttalar orden brukar det sluta med att jag pratar engelska med danskarna. Hursomhelst var nog kritiken inte riktad mot mig. Jag kan bara gissa att kontentan av utskällningen var något i stil med - "antingen så hjälper ni till eller så slutar vi alla samarbeta och blir upphunna av klungan". Därefter gick alla med i rotationen igen.

Med ca 1,5 km kvar till mål kom det enda riktigt starka försöket till att förhindra en spurtuppgörelse. Detta misslyckades och alla nio var med när vi svängde in på upploppet. Jag minns i skrivande stund inte exakt vilket position jag låg på, men tyckte där och då att jag var väl positionerad (typ topp 3-4). Spurten gick svagt uppför och drogs igång ganska tidigt vilket gjorde att jag blev tvungen att sätta mig ned ett tag under spurten. Jag gav allt jag kunde och låg länge på en fjärde plats, men märkte att trean började stumna. Med mina sista krafter och en ordentlig framskjutning av cykeln lyckades jag knipa den sista pallplatsen. Marginalen blev 0.015 s ner till fyran. Jag är väldigt nöjd med resultatet och hoppas att jag ska kunna prestera på samma nivå resten av säsongen.

RR Örestadsloppet 2018

Örestadsloppet utgör tillsammans med Örestadstempot starten på den skånska tävlingssäsongen. Årets bansträckning var delvis ny, men till största delen densamma som tidigare år. Det innebar en flack och vindutsatt bana vid kusten vid Barsebäck. Söndagens väder under senior-/elit-/juniorklassernas gemensamma lopp var mulet, ca 8 grader och sydliga vindar på ca 3-4 m/s. Med skånska mått mätt är det nästan vindstilla, men vinden kändes trots detta ganska tydligt på de olika delarna av banan.

Totalt skulle sju varv avverkas på den knappt 15 km långa banan, vilket gav en total tävlingsdistans på 103 km. Innan loppet hade jag ingen direkt taktik annat än att jag ville ligga långt fram för att kunna agera vid eventuella utbrytningar. Min gissning var att de svaga vindarna skulle leda till att det blev svårt för utbrytningar att etableras.

Starten gick 13:45 och ganska omgående blev det avvaktande körning i klungan - förutom av Markus Schatschabel från CK Ringen som attackerade direkt. Klungan som hade flera Ringen-cyklister fortsatte att köra avvaktande och avståndet till Markus växte ganska snabbt. Trots att dragviljan i klungan var mycket låg var jag dock inte särskilt orolig att en soloutbrytning skulle lyckas hålla i drygt 100 km. Däremot insåg jag att det kunde vara riktigt gynnsamt att gå med i en utbrytning från klungan eftersom Ringen knappast skulle jaga särskilt mycket så länge de visste att Markus hade chans att få medhjälpare i utbrytningen.

Efter ca 10 km av banan svängde vi av från kustrakan som för dagen var ett motvindsparti. Vänstersvängen var ca 120 grader vilket medförde att motvinden övergick i "sida/med", dvs sidvind med inslag av medvind. Sådana förutsättningar är gynnsamma att attackera i. Lägg därtill att loppets enda backe kom på samma del av banan så var utbrytningsmixen färdiggräddad och klar att avnjutas.

Första attacken kom och jag gick med tätt på rulle, utan alltför hög ansträngning. När attacken avbröts kom det omgående att motattack av Niklas Jagerstål i elitklassen (jag själv körde seniorklass). Jag slängde mig in på rulle och när vi tittade över axeln såg vi att vi hade fått en lucka. Vi hade nu kommit över krönet på backen och fortsatte att "bomba" på utför för att utöka avståndet. Efter nästa sväng tittade jag åter över axeln för att se hur det såg ut bakom oss. Det såg ut som att det var en trio cyklister mellan oss och huvudklungan. Jag frågade Niklas om vi inte skulle släppa upp dem så att vi blev fler som kunde hjälpas åt att hålla undan, men jag uppfattade inte riktigt svaret. Med en puls som låg högre än under mina 4x4-intervaller hade jag inte kapacitet att be om ett förtydligande. Jag fick lägga allt mitt krut bara för att hålla rullen på Niklas i medvinden. Luckan bakåt verkade växa och det var inget snack om att vi skulle komma ifatt Markus. Vi körde så hårt att jag konstant låg över 90% av maxpuls, vilket jag normalt sett bara gör under hårda intervallpass. Total tid över 90% av maxpuls blev 47 minuter under hela loppet. 

Efter 10 km av vår utbrytning/jakt var vi ifatt Markus. Vi såg till att släppa in honom i vår utbrytning, lika mycket för att se till att CK Ringen inte skulle jaga oss som för att få ytterligare en medhjälpare. När vid hade cyklat 25 km av loppet kom första tidrapporten bakåt - 1 minuts ledning. Tempot var långsiktigt ohållbart för mig egen del. Även Markus verkade slita stundtals. Niklas Jagerstål var däremot som en outtröttlig maskin. Efter att ha slagit av efter mina förningar gled en till synes utvilad Niklas fram och höjde tempot varje gång. Det gjorde att jag fick trycka över 500W i ett par sekunder varje gång jag skulle in på rullen igen, vilket kunde bli väldigt jobbigt i längden. Tillslut bad jag Niklas att ta det lite lugnare i början av förningarna för att vi två andra skulle orka bidraga lite bättre när det väl var vår tur.

Kommande tidrapporter var väldigt positiva och något i stil med:

40 km - 1 min 30 s ledning

55 km - 2 min 40 s ledning

70 km - 3 min 50 s ledning

85 km - 5 min ledning

90 km - 7 min ledning

Jag själv hade kunna tänka mig att slå av lite på tempot och bara bibehålla avståndet bakåt när vi hade över 4 minuter, men Niklas verkade inte se någon poäng i det, eller så var tempot vi höll tillräckligt lugnt för honom. Själv fantiserade jag om att lägga mig ned på asfalten i fosterställning...

Under de sista två varven var jag väldigt vaksam på vad Markus gjorde eftersom vi trots allt tävlade i samma klass till skillnad från Niklas. När Markus stod över en förning blev det extra jobbigt för mig eftersom min vila då blev kortare och jag stod därefter över en förning lite senare. När vi passerade platsen där vår utbrytning skapades var jag extra vaksam eftersom den var som klippt och skuren för nya attacker.

Precis innan krönet 3 km från mål kom mycket riktigt en attack från Niklas. Jag som hade haft mest fokus på Markus försökte att slänga mig in på rulle. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle kunna jobba mig ikapp, men efter att ha legat ca 15 meter bakom Niklas under de första 10-20 s började mjölksyran i benen att komma och luckan växte obönhörligen. Med stumnande ben växlade jag fokus till att försöka se hur långt bakom Markus låg. Tyvärr låg kommissariebilen precis bakom mig och jag blev då orolig för att Markus skulle komma flygande som skjuten ur en kanon från bilens slipstream. Efter svängen in på målrakan kunde jag se att min ledning i seniorklassen var betryggande.

Jag passerade alltså tvåa över mållinjen endast slagen av en elitklasscyklist och därmed vann jag seniorklassen.

Lite siffror som jag har klippt och klistrat från Garmin Connect.:
Maxeffekt 5 s: 875 W (18:20-18:24)
Maxeffekt 1 min: 451 W (18:14-19:13)
Maxeffekt 5 min: 341 W (17:28-22:27)

Det hade varit intressant med Normalized Power på 1 och 5 minuter eftersom vi växeldrog och därmed sänkte snitteffekten.

103,03 km

Sträcka

2:30:52

Tid

41,0 km/h

Medelfart

372 m

Stigning

Cykling på Kreta

Vis av erfarenhet vet jag att man aldrig kan vara tillräckligt försiktig när man cyklar på Kreta.

Länk till inlägget som handlar om när jag kraschade på Kreta

Därför sänker jag alltid hastigheten då jag ser en potentiell fara. I detta fall utgjorde getbajs på vägen ett tydligt tecken på, hör och häpna, att det kan finnas getter i närheten. Getterna i filmklippet blev nog lite förvånade då jag kom runt hörnet och stannade framför dem. Efter att ha stirrat på varandra en stund försökte jag få igång dem genom att framföra min allra bästa get-imitation.

PS. Notera med vilken skepsism de närmar sig, för att sedan påbörja flykten när förste get befinner sig jämte mig.

Musette Morgonchock

Igår ställde jag larmet på 04:40 för att hinna äta lite frukost och dricka en kopp kaffe innan det var dags att cykla från Lund till Malmö. Varför cykla till Malmö så tidigt? Jo, på fredagar arrangerar Musette i Malmö en "Morgonchock". Såhär beskriver de arrangemanget:

"Morgonchocken på Fredagar

Vi startar 06:00 från Musette! 

Nytt för i år är att vi har en alternativ bana. Den gör det enklare att komma snabbt ut ur stan och går sedan på delar av banan för Ringenloppet. Som vanligt kör vi så fort vi förmår men följer samtidigt trafikregler och sätter säkerheten först.

Vi rullar i två led i hyfsat morgontempo, med korta förningar så att alla hinner känna på vinden och säga godmorgon, ut till rondellen vid Lockarps kyrkoväg. Där tar vi vänster och släpper benen fria och kör med öppna spjäll tills vi är tillbaks vid rondellen igen. Från där man trycker "lap" till "lap" är det ca. 24km.Om man släppt klungan på vägen tillbaks, i höjd med Tygelsjö, kan man välja att ligga kvar på Råvägen istället för att svänga in mot Glostorp. Då får man en ny chans att haka på.https://www.strava.com/routes/4658293För att få högsta kvalitet på spenderad tid för så många som möjligt kan man inte räkna med att bli inväntad eller hjälpt vid frånfall eller punktering. Varje cyklist ansvarar själv för att ta sig hem. SJÄLVKLART stannar vi om en OLYCKA skulle inträffa!På vägen tillbaks har trafiken vaknat och då kör vi i ett led i de mindre grupperingar morgonens strider delat upp oss i.Vi hoppas på att vara tillbaks i stan strax efter sju.Väl tillbaks på Musette serveras en enkel frukost i form av müsli och yoghurt eller kvarg, juice och kaffe för 50kr om man vill sitta ner en stund och snacka av sig."

Utanför Musette innan avfärd

Precis som jag hoppades på blev det hårdkörning deluxe och gruppen sprack upp tämligen omgående. Tillslut var vi bara fyra kvar i täten som turades om att dra respektive attackera. Väl tillbaka på Musette stannade jag för lite kaffe och cykelsnack - riktigt trevligt! 

Musette

Därefter velade jag lite om jag skulle cykla hem direkt eller ta en extra omväg hem eftersom jag var ledig hela dagen. Jag bestämde mig för att cykla totalt tre timmar vilket innebar att jag hade ca 1 h 20 min kvar att cykla efter att jag lämnade Musette. Väl ute ur Malmö stävade jag i motvind mot Staffanstorp och fick för mig att jag skulle försöka hålla snittet på rundan över 35 km/h. Det blev riktigt tufft i blåsten, men när jag tryckte stopp på min Garmin visade den 105,05km och 3:00:02 vilket blir ganska precis 35 km/h. Planen för dagen var egentligen att cykla lugnt i tre timmar :-)

Musette Morgonchock är något jag definitivt kommer att köra fler gånger!

Nu ska hamburgarna på grillen!

Rytgerløbet - deltävling 2 i Öresund cup (försenad race report)

Mycket på jobbet, familjelivet och två race reports från en och samma helg har gjort att jag först nu har hunnit skriva ihop denna race report. Bättre sent än aldrig:

Söndagens lopp i Öresund cup gick av stapeln 6 mil väster om Köpenhamn. Från Lunedi var vi sju cyklister, varav sex stycken tävlade i samma klass. Vi hade alltså möjlighet att påverka loppet i mycket större utsträckning än dagen innan. Starten gick 09:32 och mitt larm ringde redan 05:40. Precis som dagen innan samåkte jag med klubbkompisar till tävlingen.

När vi körde sista biten med bilen till startområdet insåg vi att banan skulle bli utmanande, det var en ordentlig stigning sista biten dit. Till skillnad från lördagens lopp skulle fältet med största sannolikhet komma att spricka upp.

Jag värmde inte upp så mycket, men det kändes som att det inte skulle bli något problem eftersom starten/målet låg så högt upp att det sannolikt skulle bli lätt åkning första delen av loppet (mest utför).

Starten gick och mycket riktigt var första halvan av banan mest platt varvat med utförsbackar. Trots att det började attackeras direkt från start kändes tempot väldigt hanterbart. Andra halvan visade sig vara precis så utmanande som vi hade misstänkt med fyra stigningar där potentiella attacker kunde initieras. Jag var noggrann med att hålla mig långt fram i backarna för att kunna svara på de attacker som komma skulle. Jag ville absolut inte ligga långt bak och få svårt att ta mig fram om några cyklister stack iväg. En av backarna låg dessutom i ett kantvindsparti och var således extra "farlig". Till stor del höll klungan ihop under hela första varvet trots att attackerna duggade tätt. Bl.a Daniel Grass från Lunedi var mycket aktiv och gick med i attacker tidigt i loppet - kul!

Under andra varvet i kantvindsbacken gick en ordentlig attack iväg. Jag tryckte på hårt och spurtade ikapp utbrytningen och glädjande nog fick jag även med mig Daniel och Andreas Grass. Jag minns inte exakt hur många vi var i utbrytningen men ca 12 cyklister ligger nog hyfsat nära sanningen. Att ha 3 av 12 i en utbrytning är riktigt bra! De flesta i utbrytningen hjälpte till bra med att hålla klungan bakom oss, vi tre från Lunedi ville givetvis behålla vårt fina läge i tävlingen så vi drog minst lika mycket som de andra. Jag trodde nu att vi hade sett det sista av cyklisterna bakom oss och att det hela skulle stå mellan oss i förstagruppen, men plötsligt var vi typ 18 cyklister och jag förstår fortfarande inte var de extra cyklisterna kom ifrån. Jag hade försökt att kolla bakåt med jämna mellanrum och hade inte sett någon närma sig. I samband med att de anslöt så föll samarbetet i gruppen ihop ordentligt. Det började med att några inte ville hjälpa till att dra, vilket snabbt blev demoraliserande för gruppen. Om några inte hjälper till så kommer snart de andra att börja ställa sig frågan varför de ska dra om inte alla andra också gör det?

Jag var inte så orolig över att huvudklungan skulle komma ikapp och bestämde mig för att börja spara på mina krafter lite mer. Jag tog förningar emellanåt, men fokuserade på att konservera mina krafter och fylla på med extra gels och sportdryck så att jag kunde gå med när de nya attackerna skulle komma.

Mycket riktigt kom det attacker i de kommande backarna och vi tre Lunedianer lyckades till en början hänga med trots att fler och fler fick släppa. Tillslut fick Andreas Grass släppa tätgruppen och vi var nu åtta cyklister varav två från Lunedi, vilket fortfarande är riktigt bra. I sista backen på näst sista varvet splittrades gruppen på nytt och jag var nu ensam från Lunedi mot en dansk från Lyngby CC och två från FBL. En av de tre från FBL ville inte hjälpa till, men han så genuint sliten ut att jag bestämde mig för att köra hårt med de andra två. Tre av oss fyra skulle ju trots allt hamna på pallen om vi höll undan. Jag vet dessutom att jag ofta presterar bra i spurtsammanhang.

När vi närmade oss backarna på sista varvet och vi såg att luckan bakåt verkade vara hyfsat stor började tjuv- och rackarspelet - det varvades attacker med mer avvaktande körning. I en av attackerna fick den FBL:are som inte velat dra släppa och vi var då bara tre som skulle göra upp om pallplatserna. Jag funderade på att lägga in en långspurt, men de båda andra hade varit starka i de attacker som hade genomförts tidigare så jag valde istället att lita på min spurt. När vi närmade oss mållinjen låg Lyngbykillen först, jag tvåa och FBL:aren låg trea. Tempot var avvaktande och hastigheten var låg. Nu väntade vi bara på att någon annan skulle ta första steget.

Med ca 350 m kvar drog FBL:aren igång spurten och jag tryckte på. Till en början blev det några meter fram till de andra två, men en 350 m lång spurt är inget som jag förväntar mig att mina konkurrenter ska orka hålla trycket under. Mycket riktigt kom jag in i suget och kunde passera cyklisten som hade dragit igång spurten. Däremot hade den andra cyklisten en riktigt bra spurt och jag kom aldrig nära förstaplatsen. Av de tre som gjorde upp om pallplatserna så känns turordningen mycket rättvis.

En dryg halvminut efter oss var Daniel stark och vann spurten om fjärdeplatsen - en bra dag för Lunedi helt enkelt!

Christian F Hansen filmade målgången

Prisutdelningen

I och med min femteplats i lördags och andraplatsen i söndags leder jag nu min klass i Öresund Cup. I cup-beskrivningen står följande:

"Der vil blive tildelt førertrøje efter hver afdeling i alle klasser, som skal benyttes i de efterfølgende løb."

Nu väntar jag med andra ord på att få dra på mig ledartröjan och försöka försvara den. Nästa tävlingshelg arrangeras 20-21 maj av IK Vinco Cykel från Ystad och det kommer att vara ett individuellt tempolopp och ett linjelopp. Eftersom jag saknar tempocykel får jag förlita mig på tempopinnar på min landsvägscykel och göra så gott jag kan. 

Over and out!

En helg i tävlingens tecken

I helgen var det äntligen dags för starten av Öresund cup. Det är en serie av landsvägstävlingar bestående av fyra tävlingshelger med två tävlingar per helg. Två av helgerna arrangeras i Danmark i närheten av Köpenhamn medan de andra två tävlingshelgerna arrangeras i Skåne. Alla som deltar i cupen får poäng, men olika många beroende på hur man placerar sig i respektive lopp. I år är första året Öresund cup arrangeras.


Den första deltävlingen arrangerades av CC Hillerød i lördags och gick av stapeln i Alsønderup utanför Hillerød några mil norr om Köpenhamn. Jag samåkte från Lund med Christian, Per och Zoltan från klubben och vi var framme i Alsønderup i god tid innan start.

Lastning av cyklar och utrustning i Lund. Per J t.v. och jag t.h. Foto: Christian F Hansen

Jag var som vanligt inte så snabb på att hämta ut nummerlapparna och byta om. Väderprognosen var lite osäker och termometern endast visade ca 7 grader, så jag var lite osäker på hur mycket kläder jag skulle ha på mig, men jag chansade på att det skulle vara mestadels regnfritt och klädde mig således inte alltför varmt. Jag hann med ca 15 minuters uppvärmning innan det var dags att ställa upp inför start.


Tävlingsbanan har inga utmanande backar och kan väl närmast beskrivas som växlande platt och lätt kuperad. Varvet är 21.2 km långt och skulle cyklas fem varv, dvs 106 km. Då det för ovanlighetens skull inte blåste så mycket i lördags var det därför som upplagt för att klungan skulle hålla ihop hela loppet och att utbrytningsförsök skulle få det svårt att lyckas.


Starten gick kl 13:15 och trots att tempot inte var särskilt högt kändes benen sega. Förmodligen hade det att göra med det tuffa intervallpass jag körde i torsdags. Därför lade jag mig ganska långt bak i klungan till en början. Ganska snabbt blev jag dock leds på alla hårda igångdrag som man måste göra efter varje kurva p.g.a. "gummibandseffekten" och avancerade lite längre fram. Jag försökte också göra så att jag plockade placeringar i lättåkta partier då det inte var så ansträngande att avancera och släppte några placeringar i slutet av uppförsbackar och efter kurvor för att minska de effekttoppar jag annars var tvungen att leverera.


Det var väldigt många mindre attacker med enstaka cyklister som försökte rycka ifrån klungan. De fångades generellt sett in omgående. Dock släpptes två cyklister iväg ganska tidigt i loppet (efter 25-30km?) och jag tänkte att de inte skulle orka hålla undan för klungan med så långt kvar till mål, det tror jag att alla andra också tänkte. Det var faktiskt så många småattacker som fångades in att jag tillslut blev osäker på om det bara var två som låg i utbrytning eller om det var ytterligare två som hade släppts iväg. Med ett varv kvar frågade jag runt lite i klungan om det var två eller fyra cyklister som vi hade framför oss att försöka jaga ifatt. Med tanke på hur blandade svar jag fick var det uppenbart att det var fler än jag som hade dagdrömt lite under loppet / tappat räkningen. Jag trodde själv att det bara var de två i den första utbrytningen som låg framför oss. Jag försökte titta långt framåt när det var längre öppna partier, men såg ingen. Risken var alltså stor att klungan hade släppt iväg utbrytarna så långt att vi inte skulle hinna ifatt dem.


Tillslut fick jag inse att jag antingen kunde starta en hysterisk jakt som sannolikt skulle resultera i att jag blev tröttast i klungan eller att jag fick ställa in mig på att slåss om tredjeplatsen, eller femteplatsen, vilket det nu var :-)


Av erfarenhet vet jag att det är viktigare och viktigare att ligga långt fram i klungan ju närmare slutet av loppet man kommer. Därför såg jag till att ligga topp 10 i stort sett hela sista varvet. Det gjordes några attackförsökt från klungan även under sista varvet trots att de flesta nog insåg att det skulle bli klungspurt. Med några kilometer kvar stack en cyklist iväg och fick en lucka som ingen ville täppa. Jag tyckte att det var alldeles för tidigt att dra igång en spurt så jag höll mig kall. Lite senare gick en annan cyklist till attack. Jag tyckte att han såg så pass stark ut att jag tryckte på och lade mig på rulle. När jag vände mig om såg jag att vi hade fått en liten lucka. När killen framför mig började krokna vände jag mig om igen och såg att klungan tvekade på vem som skulle göra jobbet att jaga ifatt oss. Nu fanns det inget att förlora, det var bara att ge järnet!


Jag vek ut åt sidan och tryckte på för att direkt hänga av killen som jag hade legat bakom. Jag fick en lucka och tog nu sikte på cyklisten lite längre fram. Jag närmade mig snabbt och var tvungen att fatta ett beslut - trycka förbi eller bilda partempo med honom? Eftersom han såg väldigt sliten ut och jag höll mycket högre fart körde jag förbi honom. Nu tittade jag för första gången ner på cykeldatorn för att se hur långt det var kvar. Trippmätaren visade 103 km, alltså ca 3 km kvar. Jag hade ryckt alldeles för tidigt. Jag hoppades innerligt att mätaren skulle slå om till 104 km omgående - vilket också skedde. Nu fanns det inget att fundera på - all in! Jag tryckte på hårt och kände att kroppen svarade bra. Jag sneglade över axeln flera gånger och såg bara följemotorcykeln nära, medan klungan låg lite längre bak. Nu kunde jag se målområdet, men kände att benen började stumna. Klungan närmade sig nu, men jag var nära målet. Jag tömde benen på det sista krut som fanns och korsade mållinjen ca 100 m före klungan =)


Nu var den stora frågan om jag hade kommit trea eller femma? Det var mycket folk och cyklister i målområdet så jag kunde inte avgöra min placering därigenom. Jag trodde och hoppades på att jag kommit trea. När det var dags för prisutdelning började speakern med att ropa fram förstapristagaren, sedan andrapristagaren. Tyvärr dröjde mitt namn till dess att den femte och sista premieplatsen annonserades.


Jag var riktigt nöjd över att min långspurt höll och över min prestation som helhet, men ett styng av besvikelse kände jag över att "tredjeplatsen" visade sig vara en femteplats.

Foto: Christian F Hansen

50 danska kronor rikare i prispengar och framförallt 39 intjänade poäng i Öresund cup fick jag med mig från lördagen. Jag återkommer med rapporten om hur det gick i söndags.


Lev väl!

Race Report Örestadsloppet 2017

Igår var det dags för säsongens första tävling och därmed också en ordentlig avstämning av hur vinterträningen har gått. Cykeln servades med nya vevlager på CykelCity under fredagen och under lördagen monterade jag för första gången mina Zipp 404 Firecrest, samt en ny kedja på cykeln. Yngsta dotterns dansuppvisning under lördagen och tillhörande genrep gjorde dock att det in i det sista var osäkert om jag skulle hinna ut och känna på utrustningen. Efter att ha sett Nathalie dansa på Lunds stadsteater (utklädd till Smurf :-) ) skyndade jag mig hem och slängde på mig de kläder som jag planerade att tävla i. Jag hann därefter ut och känna på Zipparna och justera växlarna lite innan skymningen övergick till möker. En grundprincip som är bra att ha är att undvika ny utrustning och nya inställningar på tävlingsdagen som man inte först har testat på träning. Man kan annars råka ut för att den nya utrustningen inte är korrekt justerad, medför förändrade vägegenskaper eller att de nya inställningarna skapar smärtor p.g.a. ovana. I fallet med Zipparna var det de förutspådda starka vindarna som oroade mig lite. Jag har ingen tidigare erfarenhet av högprofilhjul så jag visste inte hur mycket kantvinden skulle påverka cykeln. Den korta kvällsturen lugnade mig helt då Zipparna kändes väldigt stabila även i byiga vindförhållanden.

Min skönhet!

Örestadsloppet går av stapeln runt Barsebäcks by och är årets första linjelopp på skånsk mark. Jag hade bokat samåkning med min klubbkompis Per Jørstad och efter lite pillande med att montera cyklarna på hans cykelställ bar det av mot Barsebäck strax efter kl 12. Seniorklassens start var 13:35 och vi var framme med drygt en timme till start. Jag bytte om och hämtade nummerlapparna som jag nålade fast minutiöst så att de satt så aerodynamiskt som möjligt. Jag hade startnummer 13 vilket innebar att de sattes fast uppochner som traditionen föreskriver. Då jag tyvärr är ganska omständlig gled tiden iväg och uppvärmningen blev väldigt kort. Jag har för vana att kissa en extra gång precis innan start och hamnade därför längst bak i startfållan. Detta brukar aldrig innebära några problem då klungan sällan spricker upp under början av loppet eftersom de flesta är pigga och orkar täppa till de luckor som uppstår.

Tävlingsbanan är nästan helt platt, men eftersom den ligger vid kusten kan vinden ofta spela en avgörande roll. Kommissarierna är dessutom väldigt noggranna på denna tävling med att man måste hålla sig rätt halva av vägen vilket halverar utrymmet att bilda flanker till skydd mot vinden.

Starten gick och eftersom jag kände på mig att vinden kunde spräcka fältet relativt tidigt började jag att avancera upp till en plats lite längre fram där jag ansåg att jag kunde agera om någonting hände. Ganska omgående sedan vi kommit ut på kustrakan och kantvinden tryckte på, började det danska laget Team IBT - Ridley Sydkysten Pro Cycling också trycka på hårt. Klungan sprack upp och innan jag visste ordet av hade jag en lucka framåt som jag var tvungen att försöka brygga över. Trots att jag tryckte på hårt och snittade nästan 50km/h i kantvinden den första biten nådde jag inte hela vägen fram. Jag kom däremot ifatt Per Jørstad och vi började en desperat jakt efter ledargruppen som bestod av ett tiotal cyklister. Oddsen var givetvis emot oss, men jag hoppades på att utbrytargruppen skulle ha svårt att komma överens om vilka som skulle göra dragjobbet och därmed bjuda in oss i matchen igen. Efter att ha jagat hårt i 6 km föreslog Per att det var bättre om vi väntade in de cyklister som låg en bit bakom oss så att vi kunde jaga tillsammans. Sagt och gjort. Nu var vi 6 stycken som jagade. Vi var fortfarande i numerärt underläge - but it ain't over 'til it's over.

Med jämna mellanrum kom vi ifatt cyklister som hade tvingats släppa Team IBT - Ridley Sydkysten så vi blev fler och fler. Tyvärr var några av dem vi kom ikapp givetvis ganska trötta, men det största problemet var att några av cyklisterna i vår jaktgrupp inte ville hjälpa till eftersom de hade cyklister i utbrytningen tillsammans med danskarna. Tre av dem tillhörde Åhus CK och en av dem tillhörde Team IBT. Jag försökte påpeka för Åhuscyklisterna att eftersom danskarna var fyra i utbrytningen och det nu bara var en från Åhus och en från CK Ringen kvar med dem så skulle cyklisterna från Åhus och Ringen sannolikt bli avhängda ganska ordentligt. Detta fick dock inget gehör, vilket är fullt förståeligt.

Efter fem varv av åtta på den 12,5 km långa tävlingsbanan kom vi mycket riktigt ifatt de båda svenskarna som hade blivit avhängda. Jag blev då väldigt hoppfull eftersom vi nu skulle bli fler som hjälptes åt. Tyvärr ledde inte detta nya förhållande i vår grupp till någon större fartökning.

Strategin som danskarna hade använt sig av för att hänga av de andra var att trycka på hårt i kantvinden och placera sig på vägbanan så att den sista dansken låg precis vid vägkanten och därför förhindrade alla bakomvarande från att få skydd från vinden - taktiskt och smart.

Med ett och ett halvt varv kvar påminde Per mig om att inte vara för "duktig" i förningarna på slutet eftersom vi ändå inte skulle hinna ifatt det danska gänget utan fick rikta in oss på att kriga om femteplatsen. Strax därefter tryckte Erik Larsson från Team Acriplan (f.d. Lunedicyklist) på ordentligt längs kustrakan. Jag och Per hängde på och vi tre fick en liten lucka som vi försökte hålla, men gruppen samlades successivt ihop och efter någon kilometer var hela gruppen återsamlad.

Jag försökte trycka i mig lite extra av min medhavda energi både ur flaskor och gels. Vid sista passeringen av skräpzonen där det är tillåtet att slänga skräp slängde jag mina flaskor. Den ena hade faktiskt en hel del vatten kvar som är onödigt att dra med sig i en spurt. Under det sista varvet försökte jag konservera de krafter som kunde tänkas finnas kvar i benen. Jag kände mig helt slut, men vet av erfarenhet att jag brukar kunna hitta krafter ändå när det väl kommer till avgörande lägen. En krypande konstig känsla hade börjat kännas i benen. Kunde det vara förkänningar av kramp? Med mindre än fyra kilometer kvar kom svaret när höger hamstringmuskel högg till i kramp. Jag försökte då sträcka på benet för att sträcka ut hamstringmuskeln, med enda resultat att lårmusklerna i högerbenet också började krampa. Jag testade då att ställa mig upp vilket tycktes vara det enda som för tillfället höll krampen någorlunda i schack. Som tur var kom krampen strax innan en utförslöpa i medvind där jag fick chansen att stretcha ut musklerna utan belastning. Krampen släppte till stor del och jag tänkte att det bara var att försöka ta det lugnt så länge som möjligt och hoppas på att krampen inte kom tillbaka när det var dags att ställa sig upp och spurta.

Början av upploppet inleddes väldigt avvaktande i den starka motvinden. När sedan den starkaste Åhuscyklisten drog igång spurten med 400-500 m kvar var jag och cyklisten från Team IBT - Ridley Sydkysten snabbt med på noterna och låg som limmade på hans bakhjul. Med drygt 200 m kvar tryckte dansken på och jag svarade genom att lägga mig på rulle. När han upptäckte det så slog han av på tempot och lade sig långt till höger på körbanan (så att jag inte skulle kunna spurta förbi honom på läsidan). Med ca 100 m kvar tryckte jag på till mitt max och gick som bäst upp nästan jämsides. Tyvärr räckte jag inte ända fram och slutade på en sjätteplats.


Jag väldigt nöjd med min prestation då de som slog mig främst tävlar i danska klass A och någon av dem i klass B. Det är bara att buga och bocka och konstatera att Team IBT - Ridley Sydkysten, som alltså tog plats 1-5, har väldigt duktiga cyklister som visade hur lagcykling i kantvind ska genomföras.


Nästa helg blir det tävling i Danmark på både lördag och söndag - vi hörs!