Race Report DeFeet-løbet

Dagen började tidigt. Eftersom vi bara har en bil och min sambo Cecilia är så snäll och släpper iväg mig på alla dessa cykeläventyr hade vi kommit överens om att jag skulle ta tåget dit. Då kunde hon klara barnens alla aktiviteter utan mig.

Det krävdes lite googlande för att ta reda på hur det fungerar med tågbiljetter och cykel i Danmark. Jag hade tur och Lejre ligger i samma zon som Roskilde som är en av de destinationer dit man kan köpa biljett i Skånetrafikens automater. Enkelt!

På tåget till Lejre

Jag var framme i Lejre 1 h 20 min innan start vilket är personligt rekord för min del. :-)
Det var varmt och soligt och starten för C-klass (motsvarande Seniorklass) skulle gå kl 11:24 vilket innebar att vi skulle bli ordentligt solstekta. Jag hade fyllt på med vätska under morgonen men blev ändå lite osäker på om jag skulle klara mig med mina två vattenflaskor och ingen langning. Därför drack jag lite extra innan starten. Jag kom även ihåg solkräm, vilket var ett absolut måste denna dag. Svensk högsommar var den beskrivning som passade bäst för dagens väder.

Jag träffade några cyklister från CK Ringen innan start och frågade dem om hur banan såg ut. "Mest platt men lite lätt kuperat på slutet", fick jag till svar. Jag fick också veta att det är vanligt med många attacker och att det ofta är utbrytningar som håller till mål i danska lopp. Inte läge att vänta på klungspurt alltså. Varvet var drygt 17 km och skulle cyklas 6 gånger, totalt ca 104 km.

Starten gick och efter ett par kilometer började attackerna att avlösa varandra. Jag försökte ligga långt fram så att jag kunde välja att gå med om det blev någon större utbrytning. Oftast var det bara två-tre cyklister i varje utbrytning, vilket jag bedömde som chanslösa försök. Iaf i början av loppet då många är pigga och vill täppa till luckor som uppstår. Den platta banan och de vindstilla förhållandena gjorde det svårt för utbrytningar att lyckas. Om det blåser hårt (ffa kantvind) kommer klungan inte att kunna dra lika mycket nytta av att ligga i varandras vindskydd och därför jämnas oddsen ut mellan en utbrytargrupp och en klunga. Sådana var alltså förhållandena inte denna dag.

Jag ville själv testa att vara mer aktiv under loppet istället för min vanliga taktik - att vänta på spurten.

Jag täppte till vissa utbrytningar och bryggade ifatt andra utbrytningar utan att dra med klungan varje gång. Efter ett och ett halvt varv stack några cyklister iväg och jag hängde på. Totalt blev vi fyra i utbrytningen som drog upp ett hårt tempo. De andra såg starka ut. Till en början drog jag hårt. Jag ville att vi skulle få en lucka innan vi hittade ett lugnare och hållbarare tempo. Efterhand fick jag det tyngre och tyngre att orka ta förningar. Mitt aktiva cyklande tidigare under loppet började att ta ut sin rätt. Jag övervägde att släppa utbrytningen eftersom jag inte kunde bidra fullt ut, men jag växlade istället mellan att stå över förningar och att hjälpa till. Jag orkade knappt titta på min Garmin, men såg vid ett tillfälle att pulsen låg på 97% av max! Efter loppet såg jag att jag var upp på 189 bpm vilket bara är ett slag från min högsta notering någonsin och högre än jag har nått på tempolopp eller den intensitet jag tränar 4*4 VO2max på.

Tillslut gav vi upp utbrytningsförsöket. Benen kändes helt tömda på energi och jag insåg att jag bara hade ett val nu: att lägga mig i klungan och vila minst två varv och hoppas att krafterna kom tillbaka, oavsett vad som hände längre fram i klungan. Alla tempoökningar kändes tuffa till en början trots att jag långt bak i klungan.

Successivt började mina krafter att komma tillbaka och jag lyckades vända mina tankegångar från att vara i stil med att "nu har jag nog bränt alla mina chanser" till att vara "alla andra är nog också trötta av detta hårdkörande". Med två varv kvar kände jag mig relativt återhämtad igen.

Attackerna fortsatte att komma, men blev mer och mer uddlösa, samtidigt som gensvaret till varje attack också blev svagare och svagare.

Dagens händelse som fick många att dra på smilbanden var då en cyklist drog igång en spurt för att vinna, men hade missat att det var ett varv kvar :-)

Inför loppet hade jag bestämt mig för att ligga långt fram hela sista varvet. Vid Ringenloppet blev jag nämligen instängd vid spurten eftersom jag hade väntat för länge med att avancera från en skyddad position långt bak i klungan till ett bättre utgångsläge inför spurten. Lärdomen var att inte vänta för länge med att lägga sig långt fram i klungan, även om det innebär att man inte kommer fram lika fräsch till spurten. Jag låg oftast på plats 2-5 klungan.

Med ca två tredjedelar kvar av det sista varvet kom det femtielfte utbrytningsförsöket och det genomfördes av en ensam cyklist. Ingen verkade orka bry sig. Han skulle ju ändå lätt bli infångad av klungan, bara någon annan gjorde dragjobbet, eller?

Luckan till den ensamme cyklisten växte och växte eftersom ingen i klungan ville göra dragjobbet. För den oinvigde kan detta låta märkligt, men anledningen är att den som gör merparten av dragjobbet kraftigt minskar sina chanser att avsluta loppet på ett bra sätt, såvida inte man är många som delar på bördan. Alltför mycket krafter går åt till att hjälpa klungan att jaga ifatt utbrytaren och för lite krafter finns kvar till spurten.

Jag insåg tillslut att det skulle komma att bli en kamp om andraplatsen. Från min andraplats i klungan väntade jag på att tempot skulle börja att trissas upp ordentligt i takt med att fler och fler började söka bra positioner inför spurten. Det inträffade inte. Tempot var jämnhögt tills det var ca 1.5-2 km kvar av loppet. Då attackerade två cyklister och jag slängde mig ut från min position och jagade ifatt dem. Samtidigt som jag anslöt till dem släppte den som låg tvåa i utbrytningen, men ettan fortsatte att ånga på. Han höll tempot bra och jag sneglade över axeln och såg att vi hade fått en lucka ner till huvudklungan. När vi passerade 1000 m-skylten började cyklisten framför mig att tappa fart. Med 500 m kvar kom en cyklist från klungan ikapp oss och gick direkt på attack. Jag tog rygg på honom samtidigt som den som jag just hade legat bakom inte orkade följa med oss. Jag förstod att det måste ha kostat mycket krafter att brygga ikapp oss vilket var till min fördel. Nu gällde det att spela korten rätt och tajma spurten väl. 300 m, 200 m , 150 m, nu! Jag tryckte på till 100 % korsade mållinjen som vinnare av spurten och två i loppet. Mitt första licenslopp i Danmark kändes nästan som en vinst :-)

Prisutdelning

Efter loppet hade jag tänkt skippa att duscha och istället bara byta om till rena kläder och skynda mig till tåget. Värmen och tanken på att sitta oduschad på ett tåg fick mig dock att ändra mig. Jag fick klara mig utan schampo och handduk. Efter duschen övade jag mig istället på att se naturlig ut medan jag lufttorkade i omklädningsrummet :-)

Jag hade inte heller med mig några ombytesstrumpor, men eftersom DeFeet var huvudsponsor till loppet och jag kom på pallen löste sig det problemet på absolut bästa sätt.

DeFeet

Nästa helg är det CC Hillerød licensløb 2016, och jag hoppas att familjelivet medger att jag tävlar även då. Over and out!

Örestadscyklisternas tempolopp i Hög, Skånealliansen

I onsdags var det dags för mitt andra tempolopp någonsin. Arrangörer var Örestadscyklisterna och tempoloppet hade start och mål i Hög utanför Kävlinge. Banan var svagt kuperad, med vändpunkt efter ca 5 km. Vädret var fint och vinden var svag.

Strategin var att, till skillnad från mitt första tempolopp, försöka att hålla ett jämnare tempo och på så vis nå ett bättre resultat. Förra gången var jag ganska snabbt uppe på 95% av maxpuls, vilket gjorde att jag tappade väldigt mycket under andra halvan av loppet. Eftersom jag inte har lärt mig hur min puls beter sig under korta tempolopp måste jag använda mig av lite trial and error för att lära mig för framtiden.

Jag värmde upp genom att cykla de 22-23 km från mitt hem i Lund till starten. Uppvärmningen blev väldigt lyckad med en puls på ca 75% av max i 10 min, 80% i 10 min, några minuter på 85-87% i tre omgångar, samt två-tre korta tempoökningar till dryg 90% av maxpuls. Jag vet att wattmätare kan göra jobbet mycket lättare, men såvida jag inte blir sponsrad kommer jag att hålla tillgodo med pulsmätaren som främsta verktyg ett bra tag till.

Efter starten kom jag iväg bra. Loppet började med en uppförsbacke, sedan blev det mest lätt utför och platt ända fram till vändpunkten. Pulsen var snabbt uppe i 91-92% av max och jag valde då att inte trycka på hårdare trots att hastighetsmätaren och min tävlingsskalle sa att jag kunde det. Hela vägen fram till vändpunkten höll jag pulsen runt 92% och känslan var att jag höll igen lite.

Det var tur att jag hade sparat lite på krafterna, för efter vändpunkten var det motvind och uppförsbacke. Vinden må ha varit svag och uppförsbacken må ha varit marginell, men när man ligger så nära sin maxkapacitet känns allting extra tydligt. Efter vändningen lät jag pulsen börja krypa sakta uppåt i takt med att mållinjen närmade sig. Som högst var jag nog på 96-97% av max vilket var precis vid målgången. Jag är väldigt nöjd med hur jag disponerade loppet.

Förra veckan kom jag på plats 7 av 8 i seniorklassen. I veckan kom jag på plats 3 av 5 i samma klass. Även denna vecka hade mitt resultat räckt till vinst i sportklassen, som är klassen under seniorklass. Avståndet tidsmässigt till de två som kom före mig hade också krympt avsevärt sedan sist. Denna vecka var jag 39.6 s respektive 8.9 s efter dem, mot förra veckans 84.9 s respektive drygt 30 s.

En lärdom under loppet var att det är jättebra om man har möjlighet att cykla banan en gång innan tävlingen så att man vet i vilka kurvor man kan ligga kvar i tempoställning och vilka kurvor som kräver att händerna är på styret. Det kan även vara bra att leta efter hål/gropar i vägbanan, på så vis vet man vid vilka partier som det är säkert att borra ned huvudet i maximalt aerodynamisk position på bekostnad av sikten.

Michael Gehrisch tog många fina bilder på deltagarna. Jag fastnade på tre av dem :-)

En ovanligt bra söndag

I söndags var det klubbmästerskap med CK Lunedi. Vi samlades som vanligt utanför LTH:s kårhus i Lund kl 09:00. Jag lyckades för en gångs skull komma före utsatt tid. Det är faktiskt ganska trevligt att inte stressa :-)

I lugnt tempo cyklade vi tillsammans ut till Häckeberga slott där det årliga klubbmästerskapet brukar hållas. Innan loppet var jag lite orolig för att målgången skulle vara på samma plats som tidigare år. Målgången föregicks då av en nedförsbacke följt av en skymd vänstersväng. Det hade inneburit att positioneringen inför en eventuell spurt skulle komma att bli ganska farlig. Väl framme vid slottet bestämdes det att målgången skulle flyttas och den nya målgången låg i en svag uppförsbacke, vilket kändes mycket bättre.

Innan loppet hade jag tänkt att det kanske kunde vara en bra idé att ta rygg på Per Jørstad som vann klubbmästerskapet både 2014 och 2015 och är en riktigt duktig cyklist. Den planen föll direkt eftersom Per inte dök upp till årets KM. Istället fick det bli lite improviserat. Jag vet att jag är stark i spurter, men det är många faktorer som ska klaffa vid en spurt, framförallt gäller det att lyckas med att positionera sig rätt. Skulle jag försöka gå med och skapa en utbrytning eller skulle jag försöka vänta på en spurt, det var frågan?

Lunedi har många duktiga cyklister och det genomfördes flera attacker under det 30 km långa loppet, men klungan var alltid starkare än utbrytaren/utbrytarna och kom ifatt ganska enkelt. Själv försökte jag ligga positionerad i klungan så att jag inte behövde klyva vind, men kunde agera ifall flera starka cyklister gick för utbrytning tillsammans. 

När vi närmade oss målet låg Daniel Grass etta, Robin Gagnemo tvåa och jag trea. Daniel började tempoökningen mot spurten och sedan klev Robin Gagnemo förbi och tryckte på, jag låg då fortfarande på hans rulle. Robin började tappa tempo tidigare än jag hade önskat med tanke på tajmingen inför spurten. Om jag tryckte på direkt riskerade jag att min spurt skulle bli för lång och att jag skulle bli omkörd just innan mål, om jag inte tryckte på och påbörjade min spurt direkt var jag tvungen att vänta på ett annat hjul att ta samtidigt som jag tappade fart. Risken med det senare alternativet är att någon kommer med så hög fart förbi en att man aldrig lyckas ta dennes rulle. Jag tvekade lite, men när Zoltan Darvas som är en duktig spurtare tryckte på och klev ut i vinden bredvid mig, valde jag att påbörja min spurt. Zoltan hade till en början högre hastighet än jag hade och utgången kändes oviss. Jag övervägde att gå in bakom honom och hämta fart, men mållinjen kändes alltför nära. Jag hade bara ett bra alternativ kvar, det var att fortsätta att maxa hela vägen över mållinjen. Det lyckades och jag vann :-)

Efter loppet samlades alla framför slottet och fikade tillsammans. Det var väldigt trevligt. Ett stort tack till alla som bidrog till detta arrangemang!

När det var dags att cykla hem igen var klockan så mycket att jag inte hann cykla hem innan det var dags att cykla till jobbet. Istället cyklade jag via lite omvägar till mitt jobb som flygledare Malmös Kontrollcentral som ligger på Sturup. 

Dagen fortsatte att leverera även på jobbet. När jag fick genomgången hos skiftledaren fick jag veta att de svenska olympiernas flygplan var på väg mot Arlanda och att det planerades ett välkomnande åt dem. Jag fick äran att ta hand om deras flygplan när det nådde svenskt luftrum. Jag fick framföra gratulationer till dem via piloterna. Välkomnandet genomförde vi tillsammans med det svenska flygvapnet som anslöt med två JAS 39 Gripen och eskorterade hjältarna. Kosovare Asllani har fångat välkomnandet på bild och delat på Instagram. Även om jag har ett jobb som ofta är spännande och intressant, så var detta något utöver det vanliga och något jag kommer att minnas resten av livet :-)

Thanks to the Swedish Air Force for escorting our plane👏🔝 #justlanded #Stockholm

Ett foto publicerat av Kosovare Asllani (@asllani9) Aug 21, 2016 kl. 6:31 PDT

Race Report Landskrona CK Allianstempo

Jag bestämde mig på söndagen innan tävlingen att jag skulle köra Allianstempot på onsdagen 17/8. Efter kraschen en vecka tidigare hade jag inte cyklat alls och förstod att det skulle bli svårt att prestera på topp. Visserligen hinner man kanske inte tappa så jättemycket på en vecka, men eftersom det är hård konkurrens i seniorklassen behövde jag alla watt mina ben kunde prestera. På måndagen försökte jag väcka kroppen med tabata-intervaller på motionscykeln på jobbet. Känslan var allmänt seg.


På tisdagskvällen letade jag fram de tempopinnar jag har fått låna av en jobbarkompis och monterade dem på min Cervélo S3. Eftersom jag inte har någon tempocykel fick det bli ett par tempopinnar på min landsvägscykel istället. Jag sänkte styret så mycket det går, men kände ändå att jag hade velat komma längre ned med överkroppen. En styrstam på -17 grader måste inhandlas :-) Jag cyklade en liten sväng fram och tillbaka genom Stora Råby och justerade pinnarnas position så gott jag kunde.


Tempoloppet anordnades av Landskrona CK vid kusten norr om Barsebäck och var 10 km långt. Jag hade blivit tilldelad starttid 19:38:30 vilket innebar att jag startade först av alla i seniorklassen. Givetvis cyklade jag hemifrån för sent så jag fick trycka på hårt i motvinden för att komma fram i tid till starten. Knappt 10 min innan starten kom jag fram och hämtade ut min nummerlapp. Jag var definitivt ordentligt uppvärmd.


Eftersom detta var mitt första tempolopp visste jag att det skulle komma att bli svårt att lyckas med en jämn tempohållning, särskilt eftersom jag inte har någon wattmätare. Jag hade dock försökt att googla fram information och tips gällande tempolopp och visste att ett vanligt misstag är att gå ut för hårt. Jag är van att styra min träning med hjälp av pulsen och tänkte att jag borde lägga mig någon stans mellan 85% och 95% av maxpuls under loppet. Kanske börja runt 85% och låta pulsen stiga succesivt upp mot 95%. Jag vet dock att min puls har en tendens att ligga högre på tävling än träning vid samma ansträngningsnivå, så pulsen är ett väldigt trubbigt hjälpmedel.


Sedan jag hade blivit ivägsläppt från starten tryckte jag på ordentligt och tänkte nog mer på att jag inte ville komma i mål med krafter kvar eller att Christian Rose bakom mig skulle komma ikapp mig alltför snabbt, än att pulsen skulle hållas på en viss nivå. De första fem kilometrarna innan vändpunkten var det medvind och jag hade en snitthastighet på ca 49km/h. Vändningen gick ganska dåligt rent tekniskt, men jag var nöjd med loppet så långt.


Efter vändpunkten insåg jag att jag förmodligen hade gått ut för hårt trots allt och styrts för mycket av hastighetsmätaren istället för puls och känslan i kroppen. Det blev plågsamma kilometrar i motvinden tillbaka mot mål. I början höll jag runt 38km/h men mot slutet var jag nere på 34km/h. Totalt under hela loppet fick jag en snitthastighet på strax under 41km/h och en snittpuls på 95% av maxpuls. Jag kom på plats 7 av 8 i seniorklassen, men mitt resultat hade räckt till seger i sportklassen, så jag kan ändå inte vara annat än nöjd med mitt första tempolopp. Med en till vinter av träning, wattmätare för tempohållning, tempocykel med högprofil-/dischjul, tempohjälm och tempodräkt hoppas jag att jag ska kunna konkurrera i toppen av seniorklassen inom en snar framtid.

Dödligt vapen 2

Vad visar bilden? Ett dödligt vapen eller en vägbrunn?

Olycksplatsen

Det är tidig morgon den tredje dagen med träning (7 aug) på min kombinerade familjesemester och träningsläger. Jag har cyklat ca 40 km av de planerade 60 km och passerar genom byn Filaki väster om Rethymnon. Plötsligt hörs ett metalliskt ljud och framhjulet sjunker ned i marken, i nästa moment skrapar hjälmen, ansiktet och högeraxeln i backen. Det som har hänt är att framhjulet var för smalt för den genialt och säkerhetsmässigt underbara (varning för ironi) vägbrunnen och jag kraschade till följd av detta.

Lyckligtvis har hjälmen och axeln tagit den värsta smällen. Jag är chockad men inte avsvimmad. Några äldre greker som sitter ute och fika kommer fram och hjälper mig. Som tur är kan en av dem engelska och frågar om han ska ringa ambulans. Jag svarar ja. Jag känner att blodet rinner från örat och i ansiktet samt att axeln är rejält uppskrapad.

Ambulansen dröjer och medan vi väntar skadar mannens mamma sig och behöver också åka till sjukhus för att bli omplåstrad. Jag får då lift med honom och hans mamma till sjukhuset i Rethymnon.

Bild tagen direkt efter olyckan

Jag får snabbt hjälp när vi väl kommer fram till sjukhuset. Först av en yngre läkare, sedan av en specialistläkare som verkar duktig. 10 stygn sys i örat som har slitits sönder (både hud och brosk) av öronsnäckan från telefonen som jag hade för att få GPS-navigation. Fliken hud som hänger löst på överläppen sys fast med fyra stygn och hakan får två stygn. Axeln är ordentligt uppskrapad. De sydda såren täcks med en hel del bandage, så jag ser ganska komisk ut när jag, med cykelskor, cykelbyxor, pulsband och bandage men ingen tröja, vandrar genom korridorerna för att lämna blodprov. Ja alltså en sköterska tar blodprovet på akuten, ger mig provrören och instruerar mig var jag ska gå för att lämna proverna på rätt ställe. Snacka om att delegera :-)

Jag röntgas också och lämnar urinprov - inget brutet. Antibiotika skrivs ut för att minska risken för infektion och jag känner mig redo att lämna sjukhuset. Men akutläkarna lägger in mig på sjukhuset då de har hittat förhöjda värden av ett enzym (CK-MB) i blodet som tyder på muskeltrauma. Antingen är detta en väldigt försiktig säkerhetsåtgärd eller så vill de tjäna lite pengar på svenska statens bekostnad, jag hoppas på att inläggningen beror på det förstnämnda. Det mest sannolika är nog att mitt förhöjda CK-MB kommer sig av att jag har tränat hårt i ett par dagar, och då är det ju ingen anledning till att bli inlagd.

Jag får övernatta i ett rum med två andra patienter, en toalett utan sittring på porslinet, knappt någon tvål, inga pappershanddukar, ingen kudde på sängen. På morgonen kommer ett gäng läkare och sjuksköterskor in och diskuterar mitt ärende - på grekiska, över mitt huvud. De lämnar rummet utan att förklara ett ord till mig. Senare på dagen börjar jag fråga när jag ska få gå hem, men sjuksköterskorna svarar bara att jag ska gå tillbaka till min säng och att det är upp till läkarna att bestämma. När det har gått mer än 36 timmar sedan jag senast fick prata engelska med en läkare kommer Georgos (min sambos systers grekiske pojkvän) och skäller ut allt och alla och kräver svar. Då får jag tillslut veta att de kan skriva ut mig först dagen efter då "rätt" läkare är på plats. Två dygn på sjukhus, 16 stygn och en uppskrapad axel blev alltså resultatet av kraschen.

Hursomhelst, grekisk sjukvård skiljer sig från svensk och kanske har en del i övrigt att önska, även om de var snabbare på akuten än i vad jag har upplevt i Sverige. Jag får gå på två återbesök hos den duktige öronläkaren som sydde mitt öra och min överläpp. Såren läker bra, utan infektioner, men tiden får utvisa hur synliga ärren blir.

Axeln ville de bara rengöra en gång, därefter skulle såret bara luftas och sprayas med en spray som jag inte vet säkert vad den innehåller. Det medförde att jag inte såg så vacker ut när Cecilia fotade mig några dagar efter olyckan. 

Anledningen till att jag inte tog det försiktigare över brunnen var nog eftersom jag hade cyklat över flera brunnar tidigare med springor som var endast ca 1 cm breda och att jag därför antog att detta var en likadan brunn - BIG MISTAKE.

Dagen efter utskrivningen från sjukhuset åker jag och Georgos till Filaki för att hämta min cykel. Den har fantastiskt nog klarat sig med en punktering och ett vridet växelreglage som lätt går att vrida tillbaka. Möjligtvis är framhjulet lite, lite skevt. Ramen är 100 % oskadd såvitt jag kan se =) Tröjan, glasögonen och hjälmen har däremot gjort sitt.

Mannen som har förvarat min cykel berättar att det är minst tre cyklister före mig som har kraschat på exakt samma ställe på samma sätt och att han har kontaktat myndigheterna för att de ska åtgärda brunnen, men det struntar de bara i!!!

TIG = This Is Greece, är ett uttryck som grekerna använder när något är fel, men det bara är att acceptera. T.ex. att ingen gör något åt denna livsfarliga vägbrunn. 

Cykling på Kreta

Resan till Grekland gick bra och cykeln kom fram välbehållen tack vare Anders fina cykelväska.

De första fyra dagarna på hotellet kunde jag inte använda någon cykelhjälm pga såret i pannan och jag fick därför låta cykeln stå. Istället fokuserade jag på allmän styrka, bålstyrka och benstyrka, samt även löpning på löpbandet i hotellets gym. 

Den fjärde dagen lyckades jag hitta en cykelbutik där jag fick några gamla hjälm-pads som jag kunde placera i hjälmen för att avlasta såret i pannan. Jag fick även en karta med lämpliga cykelvägar runt Rethymnon med omnejd.

Dag 5 innebar alltså att jag äntligen kunde cykla på mitt träningsläger. Eftersom grekerna är mer aggressiva i sitt bilkörande än svenskar och dessutom gärna utnyttjar vägrenen som en andra fil, valde jag att cykla tidigt på morgonen. Jag googlade fram vilken tid solen gick upp vilket visade sig vara strax efter 06:30. 05:45 på fredag 5 aug ringde väckarklockan. En timme senare satt jag på cykeln på väg mot nya äventyr.

             Soluppgång utanför Rethymnon

Cyklingen var fin och bilisterna var få längs bergsvägarna. För det mesta var även asfalten ok, undantaget några partier längs riktigt små vägar som mer påminde om grusvägar än asfalterade vägar. Ett större hot mot säkerheten var de bergsgetter som dök upp på både rätt och fel sida om de stängsel som skulle hålla dem borta. 

I en utförslöpa då hastigheten var åtminstone 50 km/h dök plötsligt mamma get upp med sina två mini-me i hasorna. Mitt på vägbanan! Jag hade redan tyngdpunkten lågt och långt bak, så jag hängde mig på bromsarna. Bakhjulet tjuvsläppte lite, men det parerade jag utan problem genom att lätta lite på bakbromsen. Problemet med djur i allmänhet är att de flyr i ett oregelbundet mönster för att efterföljarna inte ska kunna förutse deras färdväg. Dessa tre utgjorde tyvärr inget undantag utan sprang fram och tillbaka framför mig medan jag försökte stanna. Under panikbromsandet kändes det som att minsta avståndet blev så lite som en meter mellan mig och närmsta framförvarande get. Förmodligen var det mer, kanske tre meter. Jag stannade och pustade ut och passade på att försöka fånga dem på bild.

Färden fortsatte och jag passerade många vackra vyer och byggnader. Bla nedanstående kyrka och Arkadi-klostret på bilden längst ned. Totalt avverkade jag 47 km på 1:52:50 innan jag var tillbaka på hotellet.

Den uppmärksamme kanske lägger märke till att jag inte har Luneditröjan på mig. Det var ett säkerhetsmässigt val. Team Östkustens (som jag cyklade VR 2016 med) klara färger syns extra bra i trafiken.

Lördagens tur (6 aug) avverkades delvis längs samma rutt som fredagens, men förlängdes till 72,1 km som jag avverkade på 2:55:08.

Stay tuned! Imorgon kommer inlägget "Dödligt vapen 2" som beskriver varför det är livsfarligt att cykla på Kreta. Jag lärde mig det den hårda vägen.

Dödligt vapen?

Visar bilden ett dödligt vapen eller en portabel bagagevåg? Efter följande episod är jag är inte helt säker:

Det är kväll den 1 aug och vi är precis klara med det sista packandet inför vår Greklandsresa. Jag har lånat en cykelväska av min kompis Anders och packat ner min cykel och lite cykelkläder. Eftersom jag även har fått låna en bagagevåg av Anders (se bilden ovan) och väskan känns rätt tung bestämmer jag mig för att väga cykelväskan. Då jag inte hittar något bra handtag att trä vågen igenom hakar jag fast väskan på vågens krok så gott det går.

Jag börjar lyfta vågen och ser på displayen hur vikten på kroken ökar. Eftersom väskan är hög och ljusförhållandet är svagt, befinner sig mitt ansikte rätt så nära bagagevågen för att jag ska kunna se siffrorna ordentligt. Det är här varningsklockorna borde ha börjat att ringa, men tyvärr, inte denna kväll!

Bagagevågskroken lossnar plötsligt från väskan och jag drämmer vågens kant rätt in i pannan. Jag känner direkt blodet som börjar att rinna. Det känns som ett djup sår. Not good! Jag ropar på min sambo som är AT-läkare. Hon konstaterar direkt att det inte är ett sår man syr och att jag måste skippa badandet av huvudet till dess att det såret har läkt. P.g.a. sårets placering kan det bli svårt att ha på sig en cykelhjälm också.

De två veckorna med cykling, sol och bad i Rethymnon på Kreta får tyvärr börja utan cykling och bad, samt med ansiktet i skuggan. 

#fail

Race Report VSM H30

Veteran-SM i Halmstad, kan det verkligen vara något för en 32-åring som har tränat seriöst i bara 1,5 år? Nej.

Så tänkte jag när jag på swecyclingonline.se letade efter cykeltävlingar att ställa upp i. Efter Ringenloppet hörde jag dock att Christan Rose och Erik Larsson från klubben skulle ställa upp i H35 på VSM. Någon sa också att konkurrensen relativt sett är lägre i H30 och H35 än i de äldre klasserna. "Något för en opportunist." Två dagar innan VSM kontaktade jag Christian Rose och frågade lite om linjeloppet. Han peppade mig att att anmäla mig. Sagt och gjort. 800 kr senare var jag efteranmäld.

Fre 29/7 kl 07:30 satt jag i en bil tillsammans med Christian Rose och Erik Larsson på väg till VSM. Jag kände mig väldigt positiv inför dagen. Oavsett hur det gick skulle det bli roligt att tävla. Klasserna H30 och H35 skulle tävla samtidigt men med separata resultatlistor.

Vi var framme i Halmstad i god tid innan starten av det 120 km långa linjeloppet. På något sätt lyckades jag ändå missa uppvärmningen (igen! :-) ) och ställde mig i startfållan med mindre än 30 s till start (men nummerlapparna satt oklanderligt fastnålade ur ett aerodynamiskt perspektiv och jag hade hunnit uträtta alla nödvändiga behov :-) ).

Första varvet började, precis som de cykeltävlingar jag har kört tidigare, med att tempot var bitvis uppskruvat och många försökte att positionera sig bra om det skulle bli en utbrytning.

Banan var 10 km lång och skulle alltså cyklas 12 varv. Efter ca två varv gick en tvåmannautbrytning iväg. Ingen i klungan var särskilt intresserad av att jaga ifatt dem. Inte heller jag eftersom det sades att det var två cyklister från H35 som var i utbrytningen. Jag visste själv inte säkert vilken klass de tillhörde eftersom jag inte hann se deras nummerlappar.

Varven gick och luckan ökade till som mest ca 1 min 30 s. Vi fick rapporter varje gång vi passerade mål. När mer än halva loppet hade gått och vi fortfarande inte plockade nämnvärt på de två utbrytarna gick jag upp och försökte öka farten ett par gånger. Medelhastigheten låg dittills på 40-41 km/h. Tyvärr blev det inte mycket av mina försök eftersom det aldrig resulterade i något organiserat samarbete i klungan. Jag avbröt mina försök då en annan H30 cyklist frågade varför jag var uppe och drog trots att det var H35:or i utbrytning. Jag hade inget bra svar på den frågan som var högst berättigad. Mitt enda svar i efterhand är att det är roligare att betrakta ALLA tävlande som en och samma klass och att jag inte drog hårdare än att jag kände att det skulle finnas mycket krafter till senare delar av loppet.

Senare gick Erik Larsson fram och försökte trissa upp tempot även han. Vi plockade en del på utbrytarna, men inte avgörande mycket.

Det var först med mindre än två varv kvar som tempot ökade. Vid sista varvningen låg vi ca 50 s bakom utbrytarna. Slutet av banan består av två uppförsbackar blandat med fyra 90-graderssvängar och en brant nerförsbacke. I samband med denna sista varvning innan målgång gick fronten av klungan hårt fram och jag gick med de 8-10 cyklister som fick en liten, liten lucka uppför backen in mot målfållan/varvningen. Jag kände mig stark och insåg där och då att jag kunde lyckas bra denna dag om jag spelade mina kort väl.

Luckan som hade bildats varade bara en kort stund efter krönet, men tempot fortsatte att vara högt. Förmodligen eftersom alla ville ligga långt fram i händelse av utbrytning och/eller inför spurten. Jag hade själv bestämt mig att det fick lov att kosta en del i form av ansträngning för att ligga långt fram de två sista varven. Detta efter den lärdom jag drog under Ringenloppet då jag försökte avancera det sista varvet och tillslut hamnade instängd i spurten och slutade 31:a.

I den näst sista uppförsbacken låg jag bra till, men den cyklist jag låg bakom kroknade och jag blev passerad av några cyklister på båda sidor om mig innan jag lyckades byta spår och kunde trycka på igen. Väl uppe på krönet såg jag att två H30:or hade gått loss från klungan och jag bestämde mig för att försöka täppa till luckan. Vägen var först plan innan den svängde 90 grader höger, övergick i en brant nerförsbacke och sedan blev plan med en 90-graders vänstersväng direkt efter backen. Jag tog in på de framförvarande cyklisterna och körde aggressivt genom de båda 90-graderssvängarna (noterade 68,4 km/h i nerförsbacken). Efter ytterligare lite hårdkörning var jag (och en utsträckt klunga) ifatt de två H30:orna. Jag ville absolut inte dra uppför hela sista backen och släppte förbi en H30 från Tre Berg som jag tog hjul på. Jag hade googlat lite innan loppet och sett att han hade vunnit någon tävling tidigare och chansade på att det var ett bra hjul att ta. Uppför första halvan av den uppskattningsvis 700 m långa backen låg jag tvåa i klungan bakom cyklisten från Tre Berg. Plötsligt, i den sista 90-graderssvängen, efter drygt halva backen, passerade vi de två H35-utbrytarna. Mr Tre Berg stumnade och jag, ofrivillig etta, tvingades börja min spurt med 300 m kvar, planen var att spurta hårt med ca 100-150 m kvar eftersom målgången låg i en uppförsbacke. Jag kände snabbt att benen inte svarade så bra som jag hade hoppats på, kanske hade den hårda ikappbryggningen momentet innan tagit ut sin rätt. Hursomhelst fanns det inget att tveka på, det var bara att kötta och försöka ta hjul om någon passerade. Jag blev passerad av en H30:a och en H35:a och jag lyckades inte ta deras hjul. Vid det här laget var benen rejält stumna, men vi närmade oss mållinjen snabbt. Till vänster om mig såg jag en H30:a som kom upp bredvid mig, nu gällde det att slåss om plats 2 eller 3 i klass H30. Jag gav allt, men märkte att han fick ett litet försprång. Jag försökte trycka fram cykeln över mållinjen, men jag kände på mig att det inte räckte. Förmodligen var jag ca 10-30 cm efter 2:an i H30 över mållinjen.

Filmklipp från målgången:

https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1397981903551176&id=404757342873642

Bronsmedalj i mitt första Veteran-SM är jag grymt nöjd med. Roligt med en ordentlig prisutdelning också :-)

Jag och Erik Larsson

Christian Rose, FK Trampen

Den cyklande tidsoptimisten

Jag: "Hej, jag heter Johan och jag är tidsoptimist."

Övriga mötesdeltagare: "Hej Johan!"

Så hade det kunnat låta om gruppen anonyma tidsoptimister fanns. Nu finns den gruppen mig veterligen inte och jag är som jag är - tidsoptimist! Jag är givetvis mer än bara en tidsoptimist, men jag kände att bloggens namn krävde en förklaring.

Vem är jag då? Jo, jag heter Johan Lindvall och föddes en kall januaridag 1984 i Skellefteå. Hela mitt liv har jag varit en tävlingsmänniska. Under uppväxten spelade jag ishockey, fotboll och innebandy, jag testade även på lite friidrott. Egentligen är det lite märkligt att jag mest höll på med lag-/bollsporter då jag främst har varit duktig individuellt/fysiskt/konditionsmässigt.

Som 18-åringar (2002) blev jag och min sambo Cecilia föräldrar för första gången. Det var mellan tvåan och trean på gymnasiet, och inte något vi hade planerat :-)
Månaden senare skadade jag korsbandet under en fotbollsmatch. Kombinationen småbarnsförälder och knäskada ledde till att jag började se mig om efter andra träningsformer än lagsporter.

Fram till 2010 idrottade jag väldigt oregelbundet och i blandade former. 2010 blev jag klar med flygledarutbildningen och fick anställning på LFV, först som flygledarelev sedan som fullfjädrad flygledare. Minigymmet på jobbet gav mig möjlighet att börja träna mer regelbundet. Som flygledare har man väldigt oförutsägbara raster, men oftast hinner jag ner till gymmet i källaren för att träna en liten stund när jag är på jobbet. I samma veva började jag även träna lite rullskidåkning med Björnstorps IF och senare Ski Team Skåne.

Hösten 2010 köpte jag en Columbus Pinta på Cykelcity och började cykelpendla mellan Lund och Sturup.  Under 2010 och 2011 cyklade jag ofta till och från jobbet, för att under 2012-2014 bli mer oregelbunden/sparsam i mitt cykelpendlande. 2012-2014 satsade jag mest på styrketräning, delvis pga jag fick ont i mitt knä av de flesta konditionsidrotter, inkl rullskidåkning och cykling.

I januari 2015 anmälde jag mig efter mycket tvekan till Nordic Controllers Criterium, en tredagars cykeltävling för flygledare från Sverige, Norge och Danmark, som skulle gå av stapeln i Köpenhamn i slutet av maj 2015. Då började jag också att cykla så mycket jag kunde. Jag blev medlem i CK Lunedi och började att träna regelbundet med dem. En bike fit och högre kadens löste mina cykelrelaterade knäproblem.

Nordic Controllers Criterium 2015 samt Vätternrundan sub 9 samma år gav mersmak. Jag älskar verkligen att tävla, både mot mina egna personliga rekord och mot andra människor.

Under våren 2016 skaffade jag min första tävlingslicens. Jag ställde upp i sportklass på Örestadsloppet med min Columbus Pinta och vann överraskande. Jag vann senare också sportklassen vid Staffanstorps linjelopp. Vätternrundan cyklade jag på 7:35 med Team Östkusten. Efter att ha bytt upp till seniorklass i juli har jag kommit 31:a på Ringenloppet, 3:a på Elisedals GP och 3:a på Veteran-SM linjelopp H30.

Varför denna blogg? Jo, mina race reports har fått uppskattning från flera håll och jag har själv funnit inspiration av att läsa Jonas Bohrs blogg jblifecycling.blogspot.se. Min blogg kommer att handla om min satsning på att se hur bra jag kan bli på cykel, samt lite grann om mitt liv i övrigt.

Jag hoppas att någon kan finna inspiration i det jag delar med mig av.

/Johan Lindvall