Cykling på Kreta

Vis av erfarenhet vet jag att man aldrig kan vara tillräckligt försiktig när man cyklar på Kreta.

Länk till inlägget som handlar om när jag kraschade på Kreta

Därför sänker jag alltid hastigheten då jag ser en potentiell fara. I detta fall utgjorde getbajs på vägen ett tydligt tecken på, hör och häpna, att det kan finnas getter i närheten. Getterna i filmklippet blev nog lite förvånade då jag kom runt hörnet och stannade framför dem. Efter att ha stirrat på varandra en stund försökte jag få igång dem genom att framföra min allra bästa get-imitation.

PS. Notera med vilken skepsism de närmar sig, för att sedan påbörja flykten när förste get befinner sig jämte mig.

Musette Morgonchock

Igår ställde jag larmet på 04:40 för att hinna äta lite frukost och dricka en kopp kaffe innan det var dags att cykla från Lund till Malmö. Varför cykla till Malmö så tidigt? Jo, på fredagar arrangerar Musette i Malmö en "Morgonchock". Såhär beskriver de arrangemanget:

"Morgonchocken på Fredagar

Vi startar 06:00 från Musette! 

Nytt för i år är att vi har en alternativ bana. Den gör det enklare att komma snabbt ut ur stan och går sedan på delar av banan för Ringenloppet. Som vanligt kör vi så fort vi förmår men följer samtidigt trafikregler och sätter säkerheten först.

Vi rullar i två led i hyfsat morgontempo, med korta förningar så att alla hinner känna på vinden och säga godmorgon, ut till rondellen vid Lockarps kyrkoväg. Där tar vi vänster och släpper benen fria och kör med öppna spjäll tills vi är tillbaks vid rondellen igen. Från där man trycker "lap" till "lap" är det ca. 24km.Om man släppt klungan på vägen tillbaks, i höjd med Tygelsjö, kan man välja att ligga kvar på Råvägen istället för att svänga in mot Glostorp. Då får man en ny chans att haka på.https://www.strava.com/routes/4658293För att få högsta kvalitet på spenderad tid för så många som möjligt kan man inte räkna med att bli inväntad eller hjälpt vid frånfall eller punktering. Varje cyklist ansvarar själv för att ta sig hem. SJÄLVKLART stannar vi om en OLYCKA skulle inträffa!På vägen tillbaks har trafiken vaknat och då kör vi i ett led i de mindre grupperingar morgonens strider delat upp oss i.Vi hoppas på att vara tillbaks i stan strax efter sju.Väl tillbaks på Musette serveras en enkel frukost i form av müsli och yoghurt eller kvarg, juice och kaffe för 50kr om man vill sitta ner en stund och snacka av sig."

Utanför Musette innan avfärd

Precis som jag hoppades på blev det hårdkörning deluxe och gruppen sprack upp tämligen omgående. Tillslut var vi bara fyra kvar i täten som turades om att dra respektive attackera. Väl tillbaka på Musette stannade jag för lite kaffe och cykelsnack - riktigt trevligt! 

Musette

Därefter velade jag lite om jag skulle cykla hem direkt eller ta en extra omväg hem eftersom jag var ledig hela dagen. Jag bestämde mig för att cykla totalt tre timmar vilket innebar att jag hade ca 1 h 20 min kvar att cykla efter att jag lämnade Musette. Väl ute ur Malmö stävade jag i motvind mot Staffanstorp och fick för mig att jag skulle försöka hålla snittet på rundan över 35 km/h. Det blev riktigt tufft i blåsten, men när jag tryckte stopp på min Garmin visade den 105,05km och 3:00:02 vilket blir ganska precis 35 km/h. Planen för dagen var egentligen att cykla lugnt i tre timmar :-)

Musette Morgonchock är något jag definitivt kommer att köra fler gånger!

Nu ska hamburgarna på grillen!

Rytgerløbet - deltävling 2 i Öresund cup (försenad race report)

Mycket på jobbet, familjelivet och två race reports från en och samma helg har gjort att jag först nu har hunnit skriva ihop denna race report. Bättre sent än aldrig:

Söndagens lopp i Öresund cup gick av stapeln 6 mil väster om Köpenhamn. Från Lunedi var vi sju cyklister, varav sex stycken tävlade i samma klass. Vi hade alltså möjlighet att påverka loppet i mycket större utsträckning än dagen innan. Starten gick 09:32 och mitt larm ringde redan 05:40. Precis som dagen innan samåkte jag med klubbkompisar till tävlingen.

När vi körde sista biten med bilen till startområdet insåg vi att banan skulle bli utmanande, det var en ordentlig stigning sista biten dit. Till skillnad från lördagens lopp skulle fältet med största sannolikhet komma att spricka upp.

Jag värmde inte upp så mycket, men det kändes som att det inte skulle bli något problem eftersom starten/målet låg så högt upp att det sannolikt skulle bli lätt åkning första delen av loppet (mest utför).

Starten gick och mycket riktigt var första halvan av banan mest platt varvat med utförsbackar. Trots att det började attackeras direkt från start kändes tempot väldigt hanterbart. Andra halvan visade sig vara precis så utmanande som vi hade misstänkt med fyra stigningar där potentiella attacker kunde initieras. Jag var noggrann med att hålla mig långt fram i backarna för att kunna svara på de attacker som komma skulle. Jag ville absolut inte ligga långt bak och få svårt att ta mig fram om några cyklister stack iväg. En av backarna låg dessutom i ett kantvindsparti och var således extra "farlig". Till stor del höll klungan ihop under hela första varvet trots att attackerna duggade tätt. Bl.a Daniel Grass från Lunedi var mycket aktiv och gick med i attacker tidigt i loppet - kul!

Under andra varvet i kantvindsbacken gick en ordentlig attack iväg. Jag tryckte på hårt och spurtade ikapp utbrytningen och glädjande nog fick jag även med mig Daniel och Andreas Grass. Jag minns inte exakt hur många vi var i utbrytningen men ca 12 cyklister ligger nog hyfsat nära sanningen. Att ha 3 av 12 i en utbrytning är riktigt bra! De flesta i utbrytningen hjälpte till bra med att hålla klungan bakom oss, vi tre från Lunedi ville givetvis behålla vårt fina läge i tävlingen så vi drog minst lika mycket som de andra. Jag trodde nu att vi hade sett det sista av cyklisterna bakom oss och att det hela skulle stå mellan oss i förstagruppen, men plötsligt var vi typ 18 cyklister och jag förstår fortfarande inte var de extra cyklisterna kom ifrån. Jag hade försökt att kolla bakåt med jämna mellanrum och hade inte sett någon närma sig. I samband med att de anslöt så föll samarbetet i gruppen ihop ordentligt. Det började med att några inte ville hjälpa till att dra, vilket snabbt blev demoraliserande för gruppen. Om några inte hjälper till så kommer snart de andra att börja ställa sig frågan varför de ska dra om inte alla andra också gör det?

Jag var inte så orolig över att huvudklungan skulle komma ikapp och bestämde mig för att börja spara på mina krafter lite mer. Jag tog förningar emellanåt, men fokuserade på att konservera mina krafter och fylla på med extra gels och sportdryck så att jag kunde gå med när de nya attackerna skulle komma.

Mycket riktigt kom det attacker i de kommande backarna och vi tre Lunedianer lyckades till en början hänga med trots att fler och fler fick släppa. Tillslut fick Andreas Grass släppa tätgruppen och vi var nu åtta cyklister varav två från Lunedi, vilket fortfarande är riktigt bra. I sista backen på näst sista varvet splittrades gruppen på nytt och jag var nu ensam från Lunedi mot en dansk från Lyngby CC och två från FBL. En av de tre från FBL ville inte hjälpa till, men han så genuint sliten ut att jag bestämde mig för att köra hårt med de andra två. Tre av oss fyra skulle ju trots allt hamna på pallen om vi höll undan. Jag vet dessutom att jag ofta presterar bra i spurtsammanhang.

När vi närmade oss backarna på sista varvet och vi såg att luckan bakåt verkade vara hyfsat stor började tjuv- och rackarspelet - det varvades attacker med mer avvaktande körning. I en av attackerna fick den FBL:are som inte velat dra släppa och vi var då bara tre som skulle göra upp om pallplatserna. Jag funderade på att lägga in en långspurt, men de båda andra hade varit starka i de attacker som hade genomförts tidigare så jag valde istället att lita på min spurt. När vi närmade oss mållinjen låg Lyngbykillen först, jag tvåa och FBL:aren låg trea. Tempot var avvaktande och hastigheten var låg. Nu väntade vi bara på att någon annan skulle ta första steget.

Med ca 350 m kvar drog FBL:aren igång spurten och jag tryckte på. Till en början blev det några meter fram till de andra två, men en 350 m lång spurt är inget som jag förväntar mig att mina konkurrenter ska orka hålla trycket under. Mycket riktigt kom jag in i suget och kunde passera cyklisten som hade dragit igång spurten. Däremot hade den andra cyklisten en riktigt bra spurt och jag kom aldrig nära förstaplatsen. Av de tre som gjorde upp om pallplatserna så känns turordningen mycket rättvis.

En dryg halvminut efter oss var Daniel stark och vann spurten om fjärdeplatsen - en bra dag för Lunedi helt enkelt!

Christian F Hansen filmade målgången

Prisutdelningen

I och med min femteplats i lördags och andraplatsen i söndags leder jag nu min klass i Öresund Cup. I cup-beskrivningen står följande:

"Der vil blive tildelt førertrøje efter hver afdeling i alle klasser, som skal benyttes i de efterfølgende løb."

Nu väntar jag med andra ord på att få dra på mig ledartröjan och försöka försvara den. Nästa tävlingshelg arrangeras 20-21 maj av IK Vinco Cykel från Ystad och det kommer att vara ett individuellt tempolopp och ett linjelopp. Eftersom jag saknar tempocykel får jag förlita mig på tempopinnar på min landsvägscykel och göra så gott jag kan. 

Over and out!

En helg i tävlingens tecken

I helgen var det äntligen dags för starten av Öresund cup. Det är en serie av landsvägstävlingar bestående av fyra tävlingshelger med två tävlingar per helg. Två av helgerna arrangeras i Danmark i närheten av Köpenhamn medan de andra två tävlingshelgerna arrangeras i Skåne. Alla som deltar i cupen får poäng, men olika många beroende på hur man placerar sig i respektive lopp. I år är första året Öresund cup arrangeras.


Den första deltävlingen arrangerades av CC Hillerød i lördags och gick av stapeln i Alsønderup utanför Hillerød några mil norr om Köpenhamn. Jag samåkte från Lund med Christian, Per och Zoltan från klubben och vi var framme i Alsønderup i god tid innan start.

Lastning av cyklar och utrustning i Lund. Per J t.v. och jag t.h. Foto: Christian F Hansen

Jag var som vanligt inte så snabb på att hämta ut nummerlapparna och byta om. Väderprognosen var lite osäker och termometern endast visade ca 7 grader, så jag var lite osäker på hur mycket kläder jag skulle ha på mig, men jag chansade på att det skulle vara mestadels regnfritt och klädde mig således inte alltför varmt. Jag hann med ca 15 minuters uppvärmning innan det var dags att ställa upp inför start.


Tävlingsbanan har inga utmanande backar och kan väl närmast beskrivas som växlande platt och lätt kuperad. Varvet är 21.2 km långt och skulle cyklas fem varv, dvs 106 km. Då det för ovanlighetens skull inte blåste så mycket i lördags var det därför som upplagt för att klungan skulle hålla ihop hela loppet och att utbrytningsförsök skulle få det svårt att lyckas.


Starten gick kl 13:15 och trots att tempot inte var särskilt högt kändes benen sega. Förmodligen hade det att göra med det tuffa intervallpass jag körde i torsdags. Därför lade jag mig ganska långt bak i klungan till en början. Ganska snabbt blev jag dock leds på alla hårda igångdrag som man måste göra efter varje kurva p.g.a. "gummibandseffekten" och avancerade lite längre fram. Jag försökte också göra så att jag plockade placeringar i lättåkta partier då det inte var så ansträngande att avancera och släppte några placeringar i slutet av uppförsbackar och efter kurvor för att minska de effekttoppar jag annars var tvungen att leverera.


Det var väldigt många mindre attacker med enstaka cyklister som försökte rycka ifrån klungan. De fångades generellt sett in omgående. Dock släpptes två cyklister iväg ganska tidigt i loppet (efter 25-30km?) och jag tänkte att de inte skulle orka hålla undan för klungan med så långt kvar till mål, det tror jag att alla andra också tänkte. Det var faktiskt så många småattacker som fångades in att jag tillslut blev osäker på om det bara var två som låg i utbrytning eller om det var ytterligare två som hade släppts iväg. Med ett varv kvar frågade jag runt lite i klungan om det var två eller fyra cyklister som vi hade framför oss att försöka jaga ifatt. Med tanke på hur blandade svar jag fick var det uppenbart att det var fler än jag som hade dagdrömt lite under loppet / tappat räkningen. Jag trodde själv att det bara var de två i den första utbrytningen som låg framför oss. Jag försökte titta långt framåt när det var längre öppna partier, men såg ingen. Risken var alltså stor att klungan hade släppt iväg utbrytarna så långt att vi inte skulle hinna ifatt dem.


Tillslut fick jag inse att jag antingen kunde starta en hysterisk jakt som sannolikt skulle resultera i att jag blev tröttast i klungan eller att jag fick ställa in mig på att slåss om tredjeplatsen, eller femteplatsen, vilket det nu var :-)


Av erfarenhet vet jag att det är viktigare och viktigare att ligga långt fram i klungan ju närmare slutet av loppet man kommer. Därför såg jag till att ligga topp 10 i stort sett hela sista varvet. Det gjordes några attackförsökt från klungan även under sista varvet trots att de flesta nog insåg att det skulle bli klungspurt. Med några kilometer kvar stack en cyklist iväg och fick en lucka som ingen ville täppa. Jag tyckte att det var alldeles för tidigt att dra igång en spurt så jag höll mig kall. Lite senare gick en annan cyklist till attack. Jag tyckte att han såg så pass stark ut att jag tryckte på och lade mig på rulle. När jag vände mig om såg jag att vi hade fått en liten lucka. När killen framför mig började krokna vände jag mig om igen och såg att klungan tvekade på vem som skulle göra jobbet att jaga ifatt oss. Nu fanns det inget att förlora, det var bara att ge järnet!


Jag vek ut åt sidan och tryckte på för att direkt hänga av killen som jag hade legat bakom. Jag fick en lucka och tog nu sikte på cyklisten lite längre fram. Jag närmade mig snabbt och var tvungen att fatta ett beslut - trycka förbi eller bilda partempo med honom? Eftersom han såg väldigt sliten ut och jag höll mycket högre fart körde jag förbi honom. Nu tittade jag för första gången ner på cykeldatorn för att se hur långt det var kvar. Trippmätaren visade 103 km, alltså ca 3 km kvar. Jag hade ryckt alldeles för tidigt. Jag hoppades innerligt att mätaren skulle slå om till 104 km omgående - vilket också skedde. Nu fanns det inget att fundera på - all in! Jag tryckte på hårt och kände att kroppen svarade bra. Jag sneglade över axeln flera gånger och såg bara följemotorcykeln nära, medan klungan låg lite längre bak. Nu kunde jag se målområdet, men kände att benen började stumna. Klungan närmade sig nu, men jag var nära målet. Jag tömde benen på det sista krut som fanns och korsade mållinjen ca 100 m före klungan =)


Nu var den stora frågan om jag hade kommit trea eller femma? Det var mycket folk och cyklister i målområdet så jag kunde inte avgöra min placering därigenom. Jag trodde och hoppades på att jag kommit trea. När det var dags för prisutdelning började speakern med att ropa fram förstapristagaren, sedan andrapristagaren. Tyvärr dröjde mitt namn till dess att den femte och sista premieplatsen annonserades.


Jag var riktigt nöjd över att min långspurt höll och över min prestation som helhet, men ett styng av besvikelse kände jag över att "tredjeplatsen" visade sig vara en femteplats.

Foto: Christian F Hansen

50 danska kronor rikare i prispengar och framförallt 39 intjänade poäng i Öresund cup fick jag med mig från lördagen. Jag återkommer med rapporten om hur det gick i söndags.


Lev väl!

Race Report Örestadsloppet 2017

Igår var det dags för säsongens första tävling och därmed också en ordentlig avstämning av hur vinterträningen har gått. Cykeln servades med nya vevlager på CykelCity under fredagen och under lördagen monterade jag för första gången mina Zipp 404 Firecrest, samt en ny kedja på cykeln. Yngsta dotterns dansuppvisning under lördagen och tillhörande genrep gjorde dock att det in i det sista var osäkert om jag skulle hinna ut och känna på utrustningen. Efter att ha sett Nathalie dansa på Lunds stadsteater (utklädd till Smurf :-) ) skyndade jag mig hem och slängde på mig de kläder som jag planerade att tävla i. Jag hann därefter ut och känna på Zipparna och justera växlarna lite innan skymningen övergick till möker. En grundprincip som är bra att ha är att undvika ny utrustning och nya inställningar på tävlingsdagen som man inte först har testat på träning. Man kan annars råka ut för att den nya utrustningen inte är korrekt justerad, medför förändrade vägegenskaper eller att de nya inställningarna skapar smärtor p.g.a. ovana. I fallet med Zipparna var det de förutspådda starka vindarna som oroade mig lite. Jag har ingen tidigare erfarenhet av högprofilhjul så jag visste inte hur mycket kantvinden skulle påverka cykeln. Den korta kvällsturen lugnade mig helt då Zipparna kändes väldigt stabila även i byiga vindförhållanden.

Min skönhet!

Örestadsloppet går av stapeln runt Barsebäcks by och är årets första linjelopp på skånsk mark. Jag hade bokat samåkning med min klubbkompis Per Jørstad och efter lite pillande med att montera cyklarna på hans cykelställ bar det av mot Barsebäck strax efter kl 12. Seniorklassens start var 13:35 och vi var framme med drygt en timme till start. Jag bytte om och hämtade nummerlapparna som jag nålade fast minutiöst så att de satt så aerodynamiskt som möjligt. Jag hade startnummer 13 vilket innebar att de sattes fast uppochner som traditionen föreskriver. Då jag tyvärr är ganska omständlig gled tiden iväg och uppvärmningen blev väldigt kort. Jag har för vana att kissa en extra gång precis innan start och hamnade därför längst bak i startfållan. Detta brukar aldrig innebära några problem då klungan sällan spricker upp under början av loppet eftersom de flesta är pigga och orkar täppa till de luckor som uppstår.

Tävlingsbanan är nästan helt platt, men eftersom den ligger vid kusten kan vinden ofta spela en avgörande roll. Kommissarierna är dessutom väldigt noggranna på denna tävling med att man måste hålla sig rätt halva av vägen vilket halverar utrymmet att bilda flanker till skydd mot vinden.

Starten gick och eftersom jag kände på mig att vinden kunde spräcka fältet relativt tidigt började jag att avancera upp till en plats lite längre fram där jag ansåg att jag kunde agera om någonting hände. Ganska omgående sedan vi kommit ut på kustrakan och kantvinden tryckte på, började det danska laget Team IBT - Ridley Sydkysten Pro Cycling också trycka på hårt. Klungan sprack upp och innan jag visste ordet av hade jag en lucka framåt som jag var tvungen att försöka brygga över. Trots att jag tryckte på hårt och snittade nästan 50km/h i kantvinden den första biten nådde jag inte hela vägen fram. Jag kom däremot ifatt Per Jørstad och vi började en desperat jakt efter ledargruppen som bestod av ett tiotal cyklister. Oddsen var givetvis emot oss, men jag hoppades på att utbrytargruppen skulle ha svårt att komma överens om vilka som skulle göra dragjobbet och därmed bjuda in oss i matchen igen. Efter att ha jagat hårt i 6 km föreslog Per att det var bättre om vi väntade in de cyklister som låg en bit bakom oss så att vi kunde jaga tillsammans. Sagt och gjort. Nu var vi 6 stycken som jagade. Vi var fortfarande i numerärt underläge - but it ain't over 'til it's over.

Med jämna mellanrum kom vi ifatt cyklister som hade tvingats släppa Team IBT - Ridley Sydkysten så vi blev fler och fler. Tyvärr var några av dem vi kom ikapp givetvis ganska trötta, men det största problemet var att några av cyklisterna i vår jaktgrupp inte ville hjälpa till eftersom de hade cyklister i utbrytningen tillsammans med danskarna. Tre av dem tillhörde Åhus CK och en av dem tillhörde Team IBT. Jag försökte påpeka för Åhuscyklisterna att eftersom danskarna var fyra i utbrytningen och det nu bara var en från Åhus och en från CK Ringen kvar med dem så skulle cyklisterna från Åhus och Ringen sannolikt bli avhängda ganska ordentligt. Detta fick dock inget gehör, vilket är fullt förståeligt.

Efter fem varv av åtta på den 12,5 km långa tävlingsbanan kom vi mycket riktigt ifatt de båda svenskarna som hade blivit avhängda. Jag blev då väldigt hoppfull eftersom vi nu skulle bli fler som hjälptes åt. Tyvärr ledde inte detta nya förhållande i vår grupp till någon större fartökning.

Strategin som danskarna hade använt sig av för att hänga av de andra var att trycka på hårt i kantvinden och placera sig på vägbanan så att den sista dansken låg precis vid vägkanten och därför förhindrade alla bakomvarande från att få skydd från vinden - taktiskt och smart.

Med ett och ett halvt varv kvar påminde Per mig om att inte vara för "duktig" i förningarna på slutet eftersom vi ändå inte skulle hinna ifatt det danska gänget utan fick rikta in oss på att kriga om femteplatsen. Strax därefter tryckte Erik Larsson från Team Acriplan (f.d. Lunedicyklist) på ordentligt längs kustrakan. Jag och Per hängde på och vi tre fick en liten lucka som vi försökte hålla, men gruppen samlades successivt ihop och efter någon kilometer var hela gruppen återsamlad.

Jag försökte trycka i mig lite extra av min medhavda energi både ur flaskor och gels. Vid sista passeringen av skräpzonen där det är tillåtet att slänga skräp slängde jag mina flaskor. Den ena hade faktiskt en hel del vatten kvar som är onödigt att dra med sig i en spurt. Under det sista varvet försökte jag konservera de krafter som kunde tänkas finnas kvar i benen. Jag kände mig helt slut, men vet av erfarenhet att jag brukar kunna hitta krafter ändå när det väl kommer till avgörande lägen. En krypande konstig känsla hade börjat kännas i benen. Kunde det vara förkänningar av kramp? Med mindre än fyra kilometer kvar kom svaret när höger hamstringmuskel högg till i kramp. Jag försökte då sträcka på benet för att sträcka ut hamstringmuskeln, med enda resultat att lårmusklerna i högerbenet också började krampa. Jag testade då att ställa mig upp vilket tycktes vara det enda som för tillfället höll krampen någorlunda i schack. Som tur var kom krampen strax innan en utförslöpa i medvind där jag fick chansen att stretcha ut musklerna utan belastning. Krampen släppte till stor del och jag tänkte att det bara var att försöka ta det lugnt så länge som möjligt och hoppas på att krampen inte kom tillbaka när det var dags att ställa sig upp och spurta.

Början av upploppet inleddes väldigt avvaktande i den starka motvinden. När sedan den starkaste Åhuscyklisten drog igång spurten med 400-500 m kvar var jag och cyklisten från Team IBT - Ridley Sydkysten snabbt med på noterna och låg som limmade på hans bakhjul. Med drygt 200 m kvar tryckte dansken på och jag svarade genom att lägga mig på rulle. När han upptäckte det så slog han av på tempot och lade sig långt till höger på körbanan (så att jag inte skulle kunna spurta förbi honom på läsidan). Med ca 100 m kvar tryckte jag på till mitt max och gick som bäst upp nästan jämsides. Tyvärr räckte jag inte ända fram och slutade på en sjätteplats.


Jag väldigt nöjd med min prestation då de som slog mig främst tävlar i danska klass A och någon av dem i klass B. Det är bara att buga och bocka och konstatera att Team IBT - Ridley Sydkysten, som alltså tog plats 1-5, har väldigt duktiga cyklister som visade hur lagcykling i kantvind ska genomföras.


Nästa helg blir det tävling i Danmark på både lördag och söndag - vi hörs!

Fokus Johan, FOKUS!

Jag är en drömmare av rang. Jag är så mycket drömmare att när jag tänker efter inser jag att jag spenderar mer tid på att drömma och planera än att faktiskt utföra något. T.ex. ägnade jag ca fyra veckor åt att genomföra Operation John Blund, som jag nämnde i ett tidigare blogginlägg, innan jag sakta började tappa fokus på det och istället började drömma om andra förändringar jag kan göra i mitt upplägg eller min utrustning. Jag måste bli bättre på att fullfölja ett projekt innan jag påbörjar nästa. Som det är just nu byter jag kost, träningsupplägg m.m. alltför ofta. Visserligen beror det delvis på att min kontinuitet har blivit förstörd av flera förkylningar denna vinter, samt på att jag fortfarande är relativt ny cyklist och fortfarande håller på att lära mig vad som fungerar för mig när det kommer till träna/äta/vila/lyssna på kroppen m.m. Dock kan jag inte komma ifrån att jag måste fokusera på att slutföra ett projekt, eller åtminstone säkerställa att det kommer att fortsätta, innan jag påbörjar nästa. Jag ska alltså återuppta Operation John Blund för att säkerställa att jag sover tillräckligt. Parallellt med detta fortsätter jag det träningsprogram jag har påbörjat.




Jag följer ett träningsprogram från TrainerRoad med fem pass per vecka där jag kör ett av passen ute pendlande till eller från jobbet. De fyra andra passen genomför jag i garaget på trainern. Det kan ibland vara svårt att få familjelivet att gå ihop med träningen, men jag försöker att ta en vecka i taget och planera in vilka dagar jag ska genomföra vilket pass. T.ex. kör jag gärna ett längre pass på förmiddagen de dagar jag jobbar eftermiddag. På så vis kan jag lägga in kortare pass eller t.o.m. vilodagar på helgen eller de veckodagar då familjelogistiken är som mest komplex. Samtidigt gäller det att se till att de mest krävande passen inte föregås av en dag med mycket träning eller lite återhämtning. Inte en alldeles lätt balansgång.




Innan jul kom min Power2max Type S wattmätare. Det var ett efterlängtat tillskott i min växande bank av cykelutrustning. Önskelistan tycks tyvärr fyllas på minst lika snabbt som jag köper ny utrustning =) . Innan wattmätaren kom förlitade jag mig på Virtual Power på TrainerRoad, vilket fungerar bra på trainern, men är svårt att jämföra med andra och framförallt kan man inte ta med trainern ut på vägarna för att få wattsiffror. Jag har helt enkelt fått förlita mig på puls och upplevd ansträngningsnivå när jag har tränat ute. Med tanke på hur bra 2016 gick, kan jag inte påstå annat än att det går bra att träna utan wattmätare. Dock hoppas jag på att den exakthet wattmätaren kan bidra med också ska medföra att kvaliteten på passen blir något högre. Monteringen av wattmätaren dröjde till slutet av januari.


Eftersom jag hade varit förkyld i flera veckor och dessutom nu hade verkliga watt istället för uppskattade watt kände jag att det var på sin plats med ett ftp-test. Dock var jag lite rädd för att genomföra ett ftp-test. Dels är det ju riktigt jobbigt att genomföra, men framförallt kände jag på mig att kroppen inte kunde prestera något bra resultat. Jag inte en person som duckar för utmaningar och således bestämde jag mig för att genomföra ett ftp-test och få svart på vitt hur formen egentligen är. Jag tänkte i min naivitet att jag borde kunna hålla 300W i 20 min och körde uppvärmingen baserat på ett aktuellt FTP på 300W. Uppvärmningen innehåller en 5-minutare på 110% av FTP, i detta fallet 330W. Jag fick ge mig efter 3 minuter, vilket aldrig har hänt under någon tidigare uppvärmning inför ett 20-min-test. De tidigare gångerna (utom den första) har jag haft ett gammalt ftp-test att bygga uppvärmningen på. Det var alltså den första signalen på att det skulle bli svårt att hålla 300W-315W i 20 min som jag hoppades på. När 20-minutaren började satsade jag på att hålla 290W under den första minuten, vilket kändes så lätt att jag faktiskt fick tänka på att hålla igen. Under testets andra minut ökade jag till 300W, vilket inte alls kändes så lätt som jag hade hoppats på och jag fick backa till 290W innan minuten var slut. Därefter började en lååång utförsbacke med stadigt fallande watt. Jag insåg någonstans på vägen att detta var ett misslyckat test som jag lika gärna kunde avbryta, men att avbryta ett FTP-test är inget jag vill göra. Har man gjort det en gång är det lättare att bryta även nästa gång. När testet var över hade snittwatten fallit till 274W över 20 min, vilket ger ett FTP på 260W. Jag borde kanske inte vara förvånad över resultatet med tanke på hur träningen har gått de senaste månaderna, men jag antar att hoppet är det sista som överger tävlingsmänniskan.


Med tanke på hur dåligt jag disponerade krafterna under mitt FTP-test så gissar jag att jag hade kunnat kräma ur några watt till om jag hade genomfört testet med en mer realistisk början. Jag valde därför att justera mitt FTP manuellt i TrainerRoad till 270W och träna på den nivån veckan därefter. TrainerRoad baserar alla träningspass jag genomför på mitt FTP och träningen blir på så vis väl anpassad till mig själv och mina förutsättningar. Första träningsveckan efter testet gick bra, men var riktigt hård. Jag justerade ändå upp mitt FTP till 273W inför andra träningsveckan och några dagar senare höjde jag till 280W vilket är den nivå jag ligger på i dagsläget under vecka tre av sex i nuvarande fas av träningen.


Nu måste jag jobba lite, vi hörs!

Magsjuka

Jag vaknade strax efter kl 04 av att jag mådde illa. Nu sitter jag på toalettgolvet strax efter kl 05 och har synat toalettporslinet en gång och väntar på nästa magträningspass...

2017:

Smittor   1  -  0   Johan

Over and out!

Ett nyårslöfte och cykling i -22 C

Träningen rullar på men jag sliter med frekventa förkylningar, därför har jag förutom en satsning på mer sömn också funderat en hel del på vad jag kan göra i kostväg för att förbättra min motståndskraft mot förkylningar. Jag har tidigare testat större kostomläggningar men jag har inte lyckats hålla dem någon längre tid. Ofta har jag fallit dit på mitt sockersug. Jag bestämde därför att mitt nyårslöfte fick bli att under 2017 varken äta kakor/bakelser/efterrätter (Paleo-/fruktefterrätter är ok) eller vitt bröd. Det hoppas jag ska leda till att jag klarar av att göra fler sunda kostval framöver. Som bonus kommer jag att köpa en tempocykel om jag klarar hela 2017 utan snedsteg. Den största utmaningen under årets fyra första dagar var vår älskade Beatrice 11-årsdag som vi firade igår. Då bakade jag kladdkaka och rörde varken smet eller kaka eller någon av de andra läckerheter som serverades. Jag tror att jag kommer att lyckas med min utmaning, jag slutade nämligen att äta godis våren 2007 och har inte ätit godis sedan dess.

Just nu är vi i Skellefteå och hälsar på släkten. Ikväll tog jag en kort kvällstur på cykeln trots att det var -22 C ute. Jag var ordentligt påklädd men blev stundtals ändå tvungen att bromsa medan jag trampade för att hålla värmen 😂

Det största problemet var faktiskt att glasögonen immade igen och imman frös vilket medförde att jag såg väldigt dåligt. Jag såg dock inte så dålig ut :-) , ganska vacker om jag får säga det själv.

Nu ska jag läsa lite i "The cyclist's training bible" av Joe Friel, innan det är dags att jobba lite på återhämtningen.

Over and out!